Robert Hahn: liten bild

Läs fler kapitel Gudomlig väg av Marie-Louise och Robert Hahn (2006)

 

8. Det tyska livet tar form

Jag fortsatte sökandet efter mitt tyska liv med en stabilare utgångspunkt än tidigare. Efter besöken i München fick arbetet en annan karaktär men blev inte så särskilt mycket lättare.
Jag arbetade fortfarande efter två linjer. Den ena bestod i att ta reda på mer om Franz Müllers uppväxt och se om det stämde med mina egna minnen och med de medialt förmedlade uppgifterna. Den andra linjen avsåg att lära känna under vilka förhållanden Franz dog.
Jag kontaktade stadsarkivet i München för att få veta mer om familjen Müller. De menade att en familjeforskare borde anlitas. Jag skrev då till Eva Fintelmann som specialiserat sig på att utreda släktskap i Bayern. Jo, hon ville gärna hjälpa mig. Jag avslöjade dock inget om skälet till mina efterforskningar. Det kändes klokast att undvika den frågan just då.
Någon vecka senare kom ett brev från Eva. Skulle jag nu få veta om faderns var kroppsarbetare? Hade Franz verkligen en syster i samma ålder? Och fanns ett sladdbarn i familjen?
Fadern hette Xaver och modern Creszentia. Båda var garvare till yrket. De arbetade alltså med djurhudar. Familjen kom från den lilla orten Burgheim. Paret gifte sig 1889 och flyttade året efter söderut till den stora staden München.
Jo, Franz hade en syster som var precis ett år yngre. Dessutom fanns en lillebror, Josef, som var nio år yngre. Men något som inte framkommit tidigare var att Franz även hade en fem år äldre bror. Seanserna säger att den jämnåriga systern var det enda viktiga syskonet för Franz. Det kändes logiskt då barn sällan leker med varandra när åldersskillnaden är stor.
Systern hette Creszens, ett märkligt namn som jag aldrig hört förut. Det används inte i Sverige. Läser man namnet fort så påminner det fonetiskt om Gretchen. Detsamma gäller Franz mellersta namn. Det var Xaver, samma namn som fadern, och inte Eugen. Brist på referensramar för namn kan alltså ge mediet problem. Men hjärnan rationaliserar gärna för att omforma ett obegripligt namn till ett begripligt.

Familjen Müller var av lägre medelklass och torde ha levt under relativt knappa förhållanden. Franz var ogift och bilmekaniker till yrket. På fotografier från 1910-talets München ser man bilar, men ganska få. Det känns märkligt då få aktiviteter i mitt nuvarande liv skapar sådan olust hos mig som att laga bilen.
Jag ville gärna spåra upp nu levande släktingar till familjen Müller. Målet var att få se ett fotografi på familjen eller konfronteras med något annat som kunde aktivera själsliga minnen. Det vore en personlig bekräftelse att kunna säga "jag känner igen det här". Men att spåra efterlevande via arkiv visade sig vara svårt. I Sverige vore detta inte något problem, men tyska arkiv lämnar bara ut sådana uppgifter om man tillhör familjen i fråga. Och det gjorde ju inte jag.
Frånvaron av fysiskt släktskap gjorde det även svårt att förklara för Eva vad jag höll på med. När hon ställde en rak fråga svarade jag ärligt att jag trodde mig bära på Franz Müllers minnen och gärna ville undersöka om det var sant. Med hennes hjälp kunde detta  möjligen bli ett bekräftat fall av reinkarnation. Turligt nog var Eva intresserad av psykologi och inte helt främmande för mina tankar.
Vi gjorde ett försök att spåra släktingar till familjen Müller i Burgheim. Det är en så liten ort att man via telefonkatalogen kan finna ett 15-tal familjer med det efternamnet. Eva hjälpte mig att skicka brev till allihop, men vi fick inga svar. Släktingar måste ha funnits, men jag tror att de blev misstänksamma mot mitt syfte.
Sökandet fick istället bli ett pusslande med offentliga uppgifter, dödsannonser och gravstenar i själva München. Bouppteckningen efter faderns död 1932 var exempelvis offentlig handling. Han dog utan tillgångar. Creszens var då gift och bar efternamnet Ostermaier. Där användes också en kort form av hennes förnamn, precis som vi själva alltid gjort. Hon kallades Centa.

Eva hjälpte mig också med början på den andra huvudlinjen, den militära, i mina efterforskningar. Franz hade inkallats till det Första Bayerska Infanteriregementets "Ersättningsbataljon", vilket var en slags skuggtrupp till de ordinarie soldaterna. Tyskarnas stora förluster under 1914 gjorde dock att många ersättningstrupper snart fick träda in i främsta stridslinjen. Franz placerades i det ordinarie nionde kompaniet redan i januari 1915. Han förlades i Somme-regionen.
Regnet var besvärligt under januari och februari. Skyttegravarna förvandlades till ohälsosam lervälling. Mellan trupperna, i ingenmanslandet, fanns stinkande lik av soldater som stupat under hösten 1914. Man hade inte kunnat begrava de döda av rädsla för att själv bli skjuten. Det fick göras under våren när dimma gav tillräckligt skydd.
 Militära dagböcker från den här tiden finns fortfarande bevarade i krigsarkivet på Leonrodstraße. Eva läste dagboken som skrevs av Franz bataljon under juli 1915 och som avsåg 1/3 av regementets styrka på cirka 2,500 man. Soldaterna arbetade med att fördjupa skyttegravar och förbättra befästningsverk. Med tiden hade en "leva och låta leva"-attityd mellan trupperna utvecklats. Öppna strider förekom sällan denna sommarmånad. Om ett öppet anfall genomfördes så var det begränsat och kunde syfta till att prova hur försvararnas eldgivning var organiserad. En nattlig terror i form av beskjutning och spionage mot fiendens linjer pågick däremot ständigt, men utan att orsaka särskilt stor skada. Anteckningen från den 21 juli anger bara att "en soldat dödats" utan vidare detaljer. Ingen annan ur bataljonen dödades alltså den dagen, vilket stämmer med att Franz var ensam på kullen. Det var faktiskt bara enstaka tyska soldater som skadades eller dödades den månaden, vilket kan ha bidragit till Franz förvåning över att ha blivit träffad.

Jag beställde litteratur och flera DVD-filmer om slaget vid Somme, som ägde rum ett år senare. Denna vedervärdiga offensiv dödade över en miljon soldater och iscensattes av engelsmän och fransmän för att bryta dödläget på västfronten. Kanoner förvandlade krigsområdet till ett månlandskap av grus och lera. All växtlighet och alla hus förstördes. Antalet soldater per ytenhet var högt och mängder av taggtråd fanns överallt.
Min dödsscen innehöll ingen av dessa ingredienser. Förutom någon skyttegrav långt borta och enstaka gropar i marken efter artillerield så tycktes marken vara oförstörd. Jag blickade ner över gröna kullar mot en dalgång. En skog med höga lummiga träd fanns ju i dalgångens vänstra del och en mindre skogsdunge i den högra. Bakom dalgången fanns ett vackert gräsfält. Mer än någonsin var jag nu övertygad om att jag – liksom Franz – dödats en sommardag en tid före det stora slaget vid Somme.
Jag skaffade en fotografibok från 1926 som skildrade "mitt" regementes öde i kriget. Bokens första kort gav mig en "déjà vu"-upplevelse. Soldater marscherade på precis samma sätt som i min "minnesfilm". I kolonnen gick fem soldater i bredd med pickelhuvor på huvudet och enkla gevär över axeln. De tog upp halva kullerstensgatans bredd. Enligt texten var de på väg till kasernen efter inkallelsen i augusti 1914. Det regnade, men min minnesbild är att vädret var vackert när Franz gick samma marsch två månader senare. En enda detalj stämde inte. Jag minns att vi marscherade på vänster sida av gatan, men här gick man på den högra. Jag har ingen förklaring till detta.
Föreningen Western Front Association gav mig experthjälp med en annan detalj som inte stämde med mina minnesbilder. I tyskarnas "förlustlista" beskrevs nämligen att Franz dog av ett infanteriskott, som vidare preciserades som "ett gevärsskott i bröstet". Föga troligt att det var i bröstet, sade experterna. Trupperna befann sig ju i skyttegravar och de stridande såg i princip aldrig varandra. Tyskarna hade dessutom systematiskt förskansat sig på kullar och åsar som gav dem god överblick över omgivningarna. När Franz kröp upp på kullen, som rimligtvis måste ha varit ett skyttegravskrön, kunde han på sin höjd ha blivit skjuten i huvudet. Men militärerna var medvetna om hemmaopinionen. Man angav hellre ett ädelt dödssätt än att meddela de anhöriga att soldaten lemlästats av en granat, som också är ett infanterivapen.


Första Bayerska Infanteriregementet marscherar längs Briennerstraße till sina kaserner nära Hauptbahnhof i München. Augusti 1914.

 

Ny litteratur som strömmade in gav information om var de olika "filmerna" kan ha utspelat sig. Tyska krigsarkivet utgav på 1920-talet en serie regementshistorier som klart utsade var Franz hade varit förlagd. Från mitten av januari till slutet av mars 1915 fanns hans bataljon vid Curlu, ett synnerligen litet samhälle vid floden Sommes stränder en halvmil söder om Montauban. Där förbättrade soldaterna skyttegravar och genomförde, som boken säger, ett ställningskrig. Från slutet av mars förlades Franz istället till en frontlinje framför Maricourt, ett litet samhälle två kilometer närmare Montauban.
Fler scener behövde placeras i geografin. Scenen där fiendesoldater hoppar över kanten in till min skyttegrav var skräckfylld. Jag flydde genom att ta några steg bakåt och springa undan åt höger. Kan detta ha inträffat? Svaret är ja. Det enda öppna fältslag som Franz deltog i ägde rum vid Serre i norra delen av Somme-regionen i början av juni 1915. Mitt i dödläget på västfronten samlade fransmännen krafter till en drabbning vid denna strategiskt viktiga lilla bruksort. Tyskarna skickade förstärkningar från flera regementen. Franz regemente skickade 2 av sina 12 kompanier. Fransmännen anföll på bred front och erövrade tyskarnas två första skyttegravslinjer. De lyckades dock aldrig med den tredje, varför anfallet kunde slås tillbaka.
Tråkigt nog hade jag inte lyckats att dokumentera exakt hur Franz dog och var han då befann sig. Var det på dagen eller på natten, och var orsaken verkligen en granat? Eva Fintelmann sade att händelsen troligast inträffade under patrullering på natten. Hur döden ägde rum var mitt viktigaste minne och nyckeln till känslan av bekräftelse.
Men nytt hopp väcktes. Jag fick genom en tysk-engelsk författare klart för mig att bataljonens krigsdagbok bara utgör en sammanfattning av ett material som kan vara 10 gånger större. Varje kompani förde sina egna anteckningar, och de finns fortfarande bevarade. Med lite tur skulle hemligheterna bakom Franz Müllers sista timmar kunna avslöjas.

Jag bad min Andlige Ledare att ge mig ytterligare en scen från mitt tyska liv. Franciskanermunken Askedun hade ju följt mig under tre liv och var möjligen närvarande när Franz dödades av granaten. Han kunde väl berätta hur det gick till! Under en meditation frågade jag rent ut – var fanns du när detta skedde?
Efter en stund kom svaret trevande; bakom dig! Samtidigt fick jag en vision av Franz dödsögonblick från en annan position. Den var belägen ungefär tre meter upp i luften och strax bakom den skyttegrav som Franz klättrat upp från. Bilden visade att han inte var ensam. Vi var tre stycken och gick tillsammans mellan olika spanarplatser. Två kamrater hade stannat kvar nere i skyttegraven. De fick mängder av jordstänk på sig när granaten briserade. Jag misstänker att jag fick följa händelsen från Askeduns position. Jag frågade honom i upprörd ton:
–Varför gjorde du inget för att förhindra detta?
Här bröts kontakten mellan oss två. Jag hade svårt att fortsätta. Men när jag någon halvtimme senare kom för att lägga mig att sova så berättade Marie-Louise att min Andlige Ledare fanns i rummet.
–Han viftar med en vit flagga. Han vill ha fred! Vad har du sagt till honom egentligen?
Jag förklarade situationen, och Marie-Louise förmedlade munkens berättelse. Han sade att andevärlden var lika bestört som människorna över detta hemska krig. Slagfälten var fyllda av förtvivlade Andliga Ledare och andra andeväsen som försökte hjälpa och lindra lidandet.
Men kriget var en karmisk process som människorna måste genomleva, sade han. Det var inte förgäves utan har grundlagt dagens tänkande om det moderna krigets fasor och meningslöshet. Tänk på, sade han, att Gud inte stoppar något som människorna kan lära sig något av.
När Askedun givit sig av försökte Marie-Louise och jag var för sig att "tona in" hur Franz egentligen hade dött. Föll han för en granat eller en gevärskula? Vi fick båda samma besynnerliga svar. Det var både-och! Jag accepterade att fienden fick möjlighet att skjuta Franz med gevär när han lyfte sig upp på sina armar för att inspektera de skadade benen.
Marie-Louises kommunikatör, den Helige Ande, kom nu in i samtalet. Hon förmedlade Andens ord, som var riktade direkt till mig:
–Sluta älta och tänka negativa tankar! Du valde sida för det goda under ditt liv med Franciskanermunkarna. Det var ett bra liv. Innan detta levde du i förtryck och misär. Därefter har du visserligen gått ner i två krigarliv, men du har inte dödat någon. Det skall du vara glad för. Sådant skapar dålig karma under lång tid.


10. Förlåtelse, empati och medkänsla 

Aviron sade:
–Ni människor har en tendens att lägga skulden för inträffade händelser på er själva. Säg att ni åkt till Thailand och förlorat anhöriga i tsunamin. Här är det lätt att ta på sig skuld för det inträffade. Exempelvis varför man var där, varför man inte sökte sig till högre höjder, varför man inte gjorde si eller så, och varför man släppte taget om den personen.
Om man sitter fast i skuldbegreppet så är det svårt att ta sig ur svår sorg. Det är här förlåtelsen kommer in. Att förlåta sig själv innebär att man frikopplar sig totalt från all skuld eller upplevelse av delaktighet. Det kan vara svårt. Men det kan gå lättare om man vet att andevärlden tillåter oss att frikoppla oss från skuld.
Det räcker inte med att man själv tankemässigt befriar sig från skuld. Man måste få den andliga dimensionens hjälp och godkännande. Skuldfrågan kanske är så stor och betungande att man inte kan ta sig ur den själv. Om man under bön ber att få befrias från skuld så kommer bönesvar i form av förlåtelse, som är en av hörnpelarna i att hitta ut ur sorg. Vägen till förlåtelse inbegriper att aktivt söka den.

Det här resonemanget påminner om kristendomens tankar.
–Det är viktigt att skapa en aktiv och bestående kanal till Gud. Inte för att göra sig beroende av Gud, som många kanske tror, utan som ett sätt att få förlåtelse, befrielse och välsignelse. Kan vi söka de tre målen i dialog med Gud så kan vi också hitta tillbaka från svår sorg till glädje.
Behovet av syndernas förlåtelse hör också ihop med karma. Vi kommer ner till jorden för att anta utmaningar och prövningar av olika slag. Det ingår i den karmiska processen att vi utsätts för effekterna av vårt eget handlande. Men för att kunna utstå de prövningarna så måste vi också få hjälp. Andevärlden vill ge oss nycklar och vägvisning som gör vår svåra väg lättare.
Att få syndernas förlåtelse är ett sätt att lyfta ett tungt ok från axlarna. Det innebär att vår resa genast blir lite lättare. Det innebär en hjälp att nå våra mål. Men det innebär inte befrielse från karma. Förlåtelsen är en hjälp att utstå prövningar och en hjälp att hitta vägar till Gud. Det är en hjälp till att skapa en dialog med Gud. Och kan vi det i våra fysiska kroppar så blir det lättare att utstå våra karmiska prövningar.
En liknelse: du föds i en familj – det ena scenariot är att du har en underbar mamma som kärleksfullt tar hand om dig och lyssnar till dina önskningar och behov. Du har en ren kanal till henne. I denna trygga uppväxt skapas förutsättningar för att du själv blir en glad och trygg och medkännande individ. Kanalen till din kärleksfulla mamma gör att du blir starkare och kan utstå prövningar bättre.
Motsatsen är att du har en kall, otrygg och frustrerad mamma som du inte har någon dialog med. Hon är inte med dig på det sätt som du behöver. Ur denna avsaknad av kontakt blir du mer hänvisad till dig själv. Du kan uppleva tillvaron som mer hotfull och begränsande, och du har svårt att uppfatta andras kärlek. Prövningar och lidande förstärks och du kan ha svårare att hjälpa dig själv.
På samma sätt vill vi berätta att om du skapar en kanal till Gud så skapar du också en kanal till en kärlekskraft som kan hjälpa dig att, på ett positivt sätt, möta hindren på din väg.
För vissa människor är detta fullständigt naturligt. För andra skapas dialogen först när den människan utsätts för olika former av lidande. Den som tidigt får en dialog med Gud skapar alltså förutsättningar för att minska lidandet.
Om vi människor arbetar med att intellektualisera allt och att vetenskapligt bevisa allt så rör vi oss bort från vårt andliga uppdrag och vårt andliga hem. Ju mer isolerade och ju mer avskärmade vi blir desto svårare får vi också att hantera tillvarons prövningar, och vi blir mer utelämnade till oss själva.
Andevärldens uppgift är att hjälpa oss att hitta tillbaka till vår andlighet, att hitta tillbaka till tillvarons mysterier och till det vi inte på rationellt vis kan förklara. Den vill öppna våra sinnen och få oss att se de stora sammanhangen, och för att göra detta måste vi bredda vårt perspektiv. När vi för in andliga dimensioner i vårt tänkande kan vi förstå oss på oss själva och vårt lidande.

Aviron fortsatte nu med att diskutera empati och medkänsla.
–Vi har pratat om hur vi utvecklas i lidande och hur det egna lidandet ökar medkänslan med andra.
Den här helgen ber vi er att tända ljus för alla som förlorat någon älskad anhörig. När vi är många som tänder ljus och ber för varandra skapas en kärlekskraft som sprids likt en våg av empati och medkänsla. Om den som sörjer känner en sådan våg så blir sorgen mindre tung att bära. är Det är mycket svårt att på egen hand hjälpa sig själv ur svår sorg om man upplever sig stå ensam och utanför glädjens gemenskap. Därför bör vi skapa en gemenskap av medkänsla, positiva tankar och kärlek. Det hjälper till att lyfta sorgsna själar.
Att tända ljus är ett sätt att i tanken skapa dialog med andra. Vi kan också på ett praktiskt plan dela med oss av vårt överflöd och av vår tid. Det är viktigt att ha ett sätt att förhålla sig till mänskligt lidande och att inte stänga dörren. Även i den egna sorgen uppmanar vi er att ta kontakt med andra i samma situation för det är i gemenskap med andra som vi helas bäst.
I ett tillstånd av inre frihet kan vi uppleva större medkänsla. Ett bra sätt att skapa sådan frihet är genom inre dialog. Man kan fråga sitt undermedvetna om syftet med ens liv. Det handlar inte om att kritisera eller skuldbelägga sig för det egna handlandet utan mer om att se möjligheter till ny självutveckling, nya tankar och nytt skapande där vi inte låser oss fast vid gamla mönster.
Om vi kan förhålla oss såsom ett barn till omvärlden, där allt finns kvar att upptäcka, så skapas ständigt möjligheter i den inre dialogen. Tänk dig att varje dag är som att påbörja en ny resa där du på förhand inte vet hur den skall sluta! Det innebär att vi lever i total tillit till den kosmiska ordningen och att något större än oss själva håller sin hand över oss. Att på detta sätt släppa taget är en resa till inre befrielse och frihet från skuld och låsningar. Där kan vi skapa förutsättningar för dialog med andra.
Hur vi förhåller oss till oss själva är alltså en förutsättning för hur vi kan skapa medkänsla med andra. Utan den egna inre dialogen är det svårt.
 Medkänsla är ett så viktigt ord i denna upplysningens tid. Det handlar också om medkänsla för djurens lidande. Medkänsla med alla som har en själ.


 

11. Själsliga minnen från Schwabing

 

Jag vaknade upp på ett litet hotell på Occamstraße i norra München. På samma gata bodde familjen Müller när Franz föddes år 1894. Därefter flyttade de ett hundratal meter bort, till Haimhauserstraße. Där bodde Franz fram till sin olyckliga inkallelse till militärtjänst.
Området heter Schwabing och dit flyttade många människor från landet under Münchens industrialisering i slutet av 1800-talet. Sociala ambitioner yttrade sig i att staden byggde billiga och rymliga bostäder i form av flerfamiljshus som sträckte sig 3 våningar upp ovan markplanet. Hit kom Xaver och Crescentia Müller från den lilla orten Burgheim norr om München. Xaver kan ha fått arbete i områdets läderfabrik eller i handskfabriken. Paret hade då den 2-årige sonen Georg och familjen skulle några år senare, med kort intervall, utökas med sonen Franz och dottern Creszenz (Centa). Flera år senare föddes ytterligare en son.
Mitt syfte med att resa till Schwabing var att ostört få besöka de miljöer som Franz Müller måste ha mött under sin uppväxt 100 år tidigare. Känslor av igenkännande borde väckas om jag i ett tidigare liv verkligen var Franz Müller. Dessutom ville jag undersöka om mina själsliga minnen från detta liv kunde ha en verklighetsbakgrund.
Under promenad längs gatorna erfor jag en tydlig känsla av att "vara hemma". Jag kunde mycket väl tänka mig att ha växt upp här. Familjen Müller var katoliker och jag vandrade nu kvarteret ner för att besöka kyrkan Sankt Sylvester, som låg mitt emot en stor katolsk skola. Var detta en kyrka från mina visioner? Jag var skeptisk mot kyrkans namn. När jag kom in i byggnaden blev jag ännu mer misstänksam. Den tycktes mig inte bekant alls. Jag köpte en broschyr om kyrkan, fick vänta tills regnet hade upphört, men gick sedan tillbaka till hotellet för att fundera. Avstånden var korta i Schwabing. Jag hade bara några hundra meter att gå från plats till plats.
Broschyren berättade att kyrkan hette Ursulakirche när Franz levde. Det namnet kunde jag mycket lättare relatera till. Turligt nog fanns den gamla kyrkan fortfarande kvar. Den var tillgänglig via en annan ingång. Den nya kyrkan, som blev färdig först 1925, hade byggts ihop med den gamla.
Jag promenerade dit igen. Den gamla kyrkan kändes bekant. Den var mindre och hade bara plats för ett 100-tal besökare. Ögonen gled över inredningens alla detaljer och fastnade plötsligt i åsynen av kyrkbänkarnas mörka ytterkanter, som var snidade i en ovanlig S-form. Jag stod länge och tittade på dem. Starka känslor överfor mig. De är svåra att beskriva. Jag tyckte att jag kände igen bänkarna, men en ännu starkare känsla var att tiden stannade upp och att jag, på ett märkligt sätt, höll på att förlora kontrollen över situationen. Det var som om emotioner väcktes utan att jag förstod vad de betydde.
Jag drogs till mittersta raden i den högra gruppen av kyrkbänkar. Jag slog mig ner och kände som om min kropps kraftfält hamnat mitt i ett annat kraftfält. Denna märkliga upplevelse, nästan elektrisk, avtog endast långsamt för att till sist ebba ut. Brukade familjen Müller sitta här? Kanske. Mitt huvud drogs nu uppåt vänster, och när jag såg krucifixet på väggen fick jag den märkligaste déjà vu-känslan på hela resan.
Jesus avbildades naturalistiskt och hans kropp var vriden åt höger. Det var som om tiden stannade igen. Mina tankar gick till en händelse i mitt nuvarande liv. Jag hade stirrat på samma sorts krucifix när jag som 6-åring gjorde ett kyrkobesök i påsktid med mina föräldrar. Många gånger har jag undrat över varför just det krucifixet blev ett tydligt minne från min barndom. Här var Jesus avbildad på samma sätt.
Om människan lever många gånger är det visserligen rimligt att jag sett krucifix i flera tidigare liv. Men jag förhäxades av det här krucifixet under minst femton minuter. Det kändes besynnerligt, omtumlande och återigen som om jag förlorat kontroll över stunden. Utgjorde denna skulptur en länk mellan min två liv? Jag visste inte riktigt, men trodde det.
En diffus känsla av vagt igenkännande väcktes av flera gatunamn, såsom Hesseloherstraße och Ursulastraße. Senare fick jag veta att systern Centa bott på Ursulastraße, som låg alldeles intill kyrkan. Jag fick mycket varma känslor av huset mitt emot hotellet, vilket förvånade mig. Vid detta besök trodde jag nämligen att Franz växt upp i annat ett hus längre ner på gatan. Jag kände mig neutral när jag besökte den platsen men trodde orsaken var att det ursprungliga huset rivits och ersatts av en affärslokal. I verkligheten bodde han under sina barndomsår i det hus jag såg snett över gatan från mitt hotellfönster. Det är samma byggnad som fortfarande står kvar. Occamstraße numrerades om 1952.
En bit bort låg den breda gatan Leopoldstraße. Både namnet och själva gatan kändes bekant. Jag tror att den gatan var ett slags händelsernas centrum för Franz, som kanske sprang här och lekte med sitt hjul.
En intressant kontrast uppstod när jag besökte en annan kyrka, Erlöserkirche, som fanns i närheten. Jag drogs dit av att byggnaden verkade bekant. Vid ingången stod årtalet 1901 skrivet så här kunde Franz mycket väl ha varit. Men när jag kom in i kyrkan så kände jag inte alls igen mig. Jag kunde inte relatera till dess inre överhuvudtaget. Något besviken begav jag mig därifrån, men broschyren om kyrkans historia erbjöd snart en förklaring. Den berättade att Erlöserkirche är en protestantisk kyrka. Franz var ju katolik och borde då inte ha gått in här.
 Jag promenerade till stadsbiblioteket och läste en bok som jämförde miljöer förr och nu. De flesta platser i München kunde kännas igen från gamla fotografier även om vissa hus förstås var nya. Viss fantasi krävdes ibland för att förstå att det var samma plats.

Det blev kväll och jag var tillbaka på hotellet. Jag ville se om munken Askedun fanns med mig. Jo, han framträdde tydligt. Jag uppmanade honom att säga något och tog fram penna och papper. Askedun berättade att han mindes Franz liv som barn i Schwabing:
–Ja, här sprang du som barn. Jag minns det. Du var livfull och lekfull och hade ett bra liv. Du älskade din mamma men hade svårt för din pappa.
Du var intresserad av allt som fanns i naturen. Blommor, blad och fåglar. Du var egentligen en naturmänniska.
–Vad tyckte jag om kyrkan?
–Du fann ro där. Dina föräldrar var djupt troende och försökte få dig att bli präst. Men ditt intresse för prästyrket var inte så stort. Du ville hellre jobba med bilar. Du ville springa långt och färdas långt. Därför höll du på med bilar.
Prästyrket hade räddat dig från kriget. Du hade blivit en bra präst, då som nu.

Askedun fortsatte:
–Din pappa skadade sig när du hade dött. Hans längtan efter vila blev uppfylld. Du undrar ofta varför din rädsla är så stor för att sluta jobba. Men han fick det fattigt och det vill inte du ha.
Finns det någon mer plats här där jag kan känna igen mig?
–Gå till den Engelska Parken.

Den Engelska Parken är ett stort grönområde som gränsar till Schwabing. Under min promenad runt parkens sjö fick jag tre gånger en bestämd känsla av att jag varit där förut. Men jag tror att Franz oftare lekte i småparker i Schwabing. Den Engelska Parken var nog mer ett utflyktsmål för hela familjen.
Nästa kväll låg jag på hotellsängen och försökte sammanfatta de själsliga minnena från mitt korta besök i Tyskland. Att komma till platser och miljöer som man har besökt i en annan inkarnation tycks ge känslor av att vara "hemma" och att omgivningen är bekant. Många igenkännanden saknar den distinkta skärpa som utmärker minnen som lagrats i hjärnan i ens nuvarande liv. Vissa konfrontationer ger dock en emotionellt stark upplevelse av tidsupplösning och förlust av kontroll snarare än lyckan över att ha kommit till klarhet om att ha stött på något välbekant.
Den känslan skiljer sig markant från igenkännanden man gör av händelser som inträffat i ens nuvarande liv. Ett exempel är att jag en kort tid före resan till Tyskland fann två bandspelarband i min fars kvarlåtenskap som jag ofta lyssnade på som barn. De innehöll sagor, sånger och musik. När jag spelade banden igen, för första gången på 45 år, erfor jag ständigt klara signaler av igenkännande. Känslan var att, javissst, nu kom den sången och så lät den visan, även om jag sällan kunde minnas vad som skulle spelas härnäst. Mina minnen från Schwabing ligger dubbelt så långt tillbaka i tiden, men tiden saknar nog betydelse. Det avgörande måste vara att de inte lagrats i hjärnan utan i själen.
Jag kan ge ytterligare ett exempel. Under hela Franz uppväxt var Peter Erlacher präst i Ursulakirche. Jag gissade att det var en stor och ganska kraftfull person. Via Stadsarkivet lyckades jag att få tag i hans fotografi. Visst, han var stor och kraftfull, men igenkännandet blev ändå vagt. Han tycktes bekant men jag uppfattade honom inte som känd för mig.
Två avvikelser från känslan att "vara hemma" i Schwabing kan nämnas. Jag gick in i två kyrkor som jag trodde att Franz hade besökt många gånger men som jag, i efterhand, förstått att han knappast kan ha varit i. Där var "hemmakänslan" helt bortblåst. Det talar för att det vaga igenkännadet knappast är inbillning. 

Där jag låg på hotellsängen gick mina tankar till den trogne Andlige Ledare som varit min följeslagare både i mitt nuvarande liv och i Franz Müllers oavslutade liv. Jag bad Askedun att säga något om själsliga minnen. Han förklarade:
–Det själsliga minnet är till för att du skall reagera moget i känslomässiga situationer. När du upplever något framkallar du känslor från tidigare händelser i detta eller tidigare liv. Vi blir efter många liv mer sammanhållna känslomässigt. Vi reagerar på ett mer vist sätt och blir inte desperata i trängda lägen.

För att inte bryta ett bra flöde av information så sade jag, helt fantasilöst:
–Berätta något mer om själsliga minnen!
Askedun svarade:
–De fascinerar dig. Men de är också en byggnadssten i människans utveckling mot att bli en fulländad skapelse.
–Men själsliga minnen orsakade min stamning!
–Just det. Känslomässiga situationer måste bearbetas. Om man inte gör det kan felläkning uppstå i form av en mental blockering, som i ditt fall. Så är det alltid, och det spelar ingen roll om skadan skedde i detta eller i tidigare liv.

Min sura replik hänsyftade på den fruktansvärda granatsmäll som dödade Franz Müller och som väcktes till liv under ett åskväder när jag var barn. Jag fylldes av panik, gick troligtvis in i en sorts psykos och kunde inte tala alls på flera dagar. Det talfel, den stamning, som blev följden, har i varierande svårighetsgrad förföljt mig hela livet.
Jag minns fortfarande ovädret men inget av det som skedde efteråt. Det som skrämde mig var visserligen åskans dån men ännu mer att ljudet ekade och tycktes fortplanta sig på himlavalvet. Mullret fanns överallt och omringade mig. Det kändes otäckt verkligt och hotfullt. Jag spekulerar idag, ett halvt decennium senare, över att artillerield och granater i krig kan ge upphov till liknande upplevelser.
Själsliga minnen kan alltså i olyckliga fall orsaka bekymmer i form av psykiska låsningar. De kan även ge upphov till återkommande mardrömmar, som tycks vara mest förekommande under småbarnsåren.
Jag forsatte att fråga Askedun:
–All right, bilderna som jag har från livet som Franz Müller, varför minns jag dem?
–Du är en klok man. Du försöker utröna mänsklighetens hemligheter. Men nu får du känna efter själv. Du kommer att märka att det går lätt att koppla dina minnesbilder till känslor.

Jag gjorde som Askedun sade och gick igenom de viktigaste "minnesfilmerna" från livet som Franz Müller.
Den första scenen, där jag som 4-5-åring såg min pappa tvärsöver vardagsrummet, förmedlar osäkerhet och olust kring oberäkneliga och stränga människor. Jag litade inte på far.
I den andra scenen springer jag som 7-åring hem från att ha lekt utomhus. Den associerar jag med frihet, lycka och trygghet.
Militärmarschen kombinerar stolthet med en osäkerhet kring att inte veta riktigt vart ödet för mig. Vad hade jag gett mig in på?
Dödsscenen visade att döden kan komma plötsligt. Den väcker tankarna "varför?". Franz visste att döden fanns i närheten men trodde inte att den skulle drabba honom just den dagen. Allt togs bort innan livet hade börjat på riktigt. Det snöpliga slutet blev en stor besvikelse för honom.



 

12 Vishetens andra pelare: Rädslor

Aviron sade:
–Att leva på jorden innebär att ständigt konfronteras med utmaningar och val av olika slag. Rädslor gör att vi ibland väljer fel. De kan också hindra oss i vår utveckling genom att de får oss att stänga dörren för nya utmaningar.
Här kan lidandet påverka oss i positiv riktning på så sätt att det hjälper oss att släppa rädslor. Lidandet gör att vi spränger gränser, utmanar oss själva mer och vågar kasta oss in i det outforskade. Vi tvingas till det för lidandet äter på oss och ger oss ingen ro. Med andra tankebanor kan vi så småningom hitta nya ljus, nya vägar att gå och nya kontakter att skapa.
När vi är andevarelser är vi befriade från rädslor och blockerande tankemönster. Vi är öppna och intresserade av undervisning på olika plan, även om vi som själar är olika och kan vara olika utvecklade.
Men när vi gått ner i vår fysiska kropp på jorden så skapas successivt rädslor inom oss. Vi har upplevelsen av att ha förlorat vårt andliga hem och vi känner oss utelämnade, vilsna och utan riktig samhörighet någonstans. När vi förlorat vår andliga trygghet är det inte konstigt att rädslor får fäste.

Vi kan inte släppa all rädsla för den hör ihop med vår vandring på jorden. Men vi kan utmana den och minska den så att vi inte hindras i vår egen utveckling. Rädslan gör våra liv begränsade på olika sätt. Vi tar exempelvis inte kontakt med människor som vi skulle kunna ha ett utbyte med. Vi tar inte in kunskap som skulle kunna hjälpa oss i vår medvetenhet. Vi är rädda för att bli styrda och rädda för att förlora vår egen självständighet. Vi är rädda för att bli sårbara och för att uppfattas som lättledda, okunniga och dumma. Vi är rädda för religiös fanatism, och vi är rädda för självutnämnda ledare.
 Om vi arbetar med oss själva så att rädslan minskar så kan vi fatta klokare beslut. Det gäller alla val i livet, stora som små. Inre frid och balans minskar rädslan som vi upplever nu i denna tid av terror. Om rädslan styr våra beslut kan vi inte välja de makthavare som hjälper oss att få världen på rätt köl. I rädsla föds nya krig, våldsspiralen trappas upp och vi söker hela tiden hämnd. Detta leder oss fel. Vi kan inte styra jorden på grund av rädsla. Vi kan bara styra jorden av kärlek till medmänniskorna och av lyhördhet för varandras behov.

Vi är formade genom våra erfarenheter i det här livet men också av våra erfarenheter i tidigare inkarnationer. Det som tydligast skapar rädslor är det vi utsätts för i detta liv, men vi har också en minnesbank som ligger fördold för oss. Den innebär att rädslor kan dyka upp från vårt undermedvetna när vi minst anar det och styra oss, lägga krokben för oss och förpassa oss bakåt i tiden utan att vi riktigt förstår vad som händer. Så skapas ångest.
Rädslor vi upplevt i tidigare inkarnationer kan återuppstå när vi konfronteras med samma situation eller samma utmaning i detta liv. Det kan göra att vi, i en viss situation, plötsligt känner oss utelämnade, handlingsförlamade och förlorar kontrollen utan att egentligen förstå varför. Då kan det handla om obearbetade rädslor från tidigare liv som vi ånyo konfronteras med för att lära oss att hantera på ett annat sätt.
När man blir rädd för något men inte vet varför så bör man fråga sig: ”Finns det någon synbar orsak till att jag är rädd för just det här?” Ett exempel är rädsla för eld. Om man bränt sig som barn så förstår man varför, men om man inte har en aning om varför rädslan uppstår så kan den ha sitt ursprung i ett tidigare liv.
Nu menar inte andevärlden att vi skall göra regressioner för att hitta förklaringen till alla våra rädslor. Vi kan göra det om vi vill, men det är inte nödvändigt. Man kan istället fråga sig: ”Hur skall jag göra för att hjälpa mig själv?” Första steget är då att konfrontera rädslan och jobba mot den istället för att till varje pris undvika den. Principen är att acceptera rädslan och därefter börja en stegvis process där man arbetar med sig själv för att minska dess kraft.
En rädslas makt minskar om man kan fås att känna att man själv styr över situationen utan att förlora handlingskraft. Då tar man makten över rädslan. Om man däremot ser sig som ett hjälplöst offer för sina rädslor så kan man förlora kontrollen. Den bästa metoden för att ta kontroll är att våga möta dem bit för bit. Den som är rädd för mörker bör alltså träna sig i att sova i mörker.
Om man är väldigt rädd för att dö ung, vilket kan vara ett minne från tidigare liv, så är rädslan ett uttryck för en brist på tillit till att livet vill en väl, en kärleksbrist. Man kan få en känsla av att vara utkastad i universum, att ha förlorat kontrollen, och då kan man lika gärna dö ung eftersom vad som helst kan hända. När rädslan tagit över så uppstår meningslöshetskänslor och dålig självkänsla. Man tror sig inte klara av saker.
Att hjälpa sig själv handlar mycket om att återta kontrollen. Man måste arbeta med tillit och att stärka sin självkänsla. Hur återtar man då kontrollen? Jo, genom jag-stärkande övningar. Positiva affirmationer för den som är rädd för att dö ung kan vara följande:
 "Jag är stark. Jag har gudomligt ursprung. Jag styrs av en kärlekskraft. Jag strävar efter att uppnå det som är gott för mig och för andra. Jag känner kärlek till mig själv och mina medmänniskor. Jag ger inte upp. Jag låter mina demoner komma och gå. De kommer in genom ena dörren och går ut genom den andra. De får komma in i rummet men passera ut igen.
För varje rädsla jag möter med tillit och kärlek så stärks min självkänsla och min vilja till överlevnad. För varje utmaning jag klarar så stärks min vilja ännu mer att överleva. Så småningom befästs min tro och jag vet att jag kommer att leva ett längre liv!"
Om kraften i rädslan är så stark att man inte kan möta den så kan man be en bön om beskydd. Man överlämnar sig då i det godas energi i tron på, och tilliten till, att få den hjälp man behöver.

En annan viktig sak är att inte alltid se rädslan som en fiende utan som en möjlighet för dig att växa i styrka och handlingskraft. Varje rädsla du möter lär dig att hitta tillbaka till helheten inom dig. Du är som en frukt som sakta mognar, och du måste få mogna i din egen takt. Du måste få möta rädslorna på ditt eget sätt. Detta kan inte påskyndas utan är en process som tar olika lång tid för olika personer.
Vi är dock inte skapade för att leva helt utan rädslor. De kan också vara ett skydd så att vi aktar oss för händelser och skeenden som är uppenbart farliga för oss. Men då blir rädslan mer en klokhet.
Men principen är att rädslor utmanar oss och skakar om oss i grunden. Rätt hanterade gör de oss till visa, kloka och lyckliga människor.

Vi ber er, kära vänner, att i meditation fokusera på det vita ljuset! Låt det vita ljuset uppfylla er kropp och auran runtomkring er. I detta vita ljus kan klarhet i tanken uppstå. När våra tankar klarnar så kan vi lättare bearbeta de rädslor vi har inom oss.
Ju mer vi uppfylls av det vita ljuset, som också är ett helande ljus, desto mindre plats finns det för rädslan att befästa sig. Se den som en mörk energi som inte får plats i ljuset. Vi säger detta på ett enkelt sätt: skicka mycket vitt ljus till er själva och till de människor som behöver det! Då kan vi gemensamt minska de rädslor som styr oss in på fel väg. Det låter enkelt, men detta tillhör en viktig andlig princip, och är ett sätt att arbeta bort de mörka krafter som hela tiden hotar att få fäste på jorden.
Om ni människor kan skapa ljusa tankar på jorden så blir ni också mer mottagliga för ljuset som kommer från andevärlden. Vi kan lättare nå er och påverka er om ni själva är uppfyllda av det vita ljuset. Vi kan då leda er, ge er positiv kraft och hjälpa er att fatta rätt beslut.

 

13. Tillbaka till skaparkraft och glädje

Aviron sade:
–Vi har pratat om lidande och om rädslor. Vi har pratat om krafter som till synes håller oss tillbaka i vår andliga utveckling. Men ur lidande och rädsla kan något nytt födas. När vi nått, som vi uppfattar det, tillvarons djupaste botten, när vi tvingats vända ut och in på oss själva och när vi genomgått processer där vi formligen skriker ut vår smärta och tycker att vi trampar runt i ett evigt träsk, då vill vi berätta för er att precis här, i detta tillstånd, kan något nytt födas.
Det nya är att vårt inre barn plötsligt väcks till liv. Med det avses den rena själ som vi en gång inkarnerade med och som är fri från den fysiska kroppens blockeringar. När vårt inre barn väckts till liv så väcks också glädje och skaparkraft. Om vi kan vara ödmjuka och toleranta för vad vi har gått igenom så kan vi också hälsa den nya skaparkraften och glädjen som en källa till ny kunskap i våra liv. För den kommer! Och den kommer när vi genomgått processer av djupaste förtvivlan. Det är ett löfte vi ger er från himlen.
Denna glädje och skaparkraft kan väckas hastigt eller långsamt beroende på personen som tar emot den. Det beror på hur många dörrar en människa kan öppna till andevärlden på en och samma gång. Om man i sin djupaste förtvivlan förstår att det så småningom kommer en våg av lindring så kan man också mentalt förstå fördelen med att vara öppen för olika skeenden och olika scenarior. Om vi däremot är tvivlande och skeptiska i vår egen sorg, och låter förnuft råda över känsla, då kan vi ha svårare att öppna vägar till andlig upplysning. Då kan hjälpen kanske bara tränga fram på en smal väg, och processen går långsammare. Men det finns alltid en väg bort från lidande och sorg.

Lidandet som ni utsätts för är en karmisk process, något som hör livet på jorden till. Det är inte vi i himmelen, det är inte Gud, som utsätter er för hårda prövningar, rädslor och sorg. Vi arbetar med att ge er tröst i lidande och sorg. Vi vill guida och undervisa er och vi vill hjälpa er att skapa kanaler, både till oss, men också till er egen intuition där så mycket kunskap finns.
Vi skickas alltså ner till jorden för att utstå olika prövningar. Vi har från början sagt ”ja” till, eller varit positiva till, de olika scenarior av lidande och sorg som vi kommer att utsättas för. Som själar vet vi om detta, men när vi är i våra fysiska kroppar så begränsas våra möjligheter att se klart. Då förstår vi helt plötsligt inte varför vi måste lida. Somliga tror, att Gud i himlen skickar sitt straff till oss människor, eller att någon djävul skapar ondska, en ondska som vi inte kan råda över. Men lidandet, och allt som är förknippat därmed, finns som en del av människans vandring på jorden. Om vi kommer ihåg den kunskap vi hade när vi gick ner i våra fysiska kroppar så förstår vi också lidandets ursprung. Då kan vi lättare hjälpa oss själva och sluta fundera i skuld och strafftänkande.
Det finns processer som hjälper oss att styra hur vi så småningom hittar tillbaka till glädjen och skaparkraften. Precis som en kirurg behöver rätt instrument för att operera så behöver vi också rätt instrument för att hjälpa oss i svåra situationer. Vi har pratat om andliga vägar uppåt som kan öppnas. Vi har också pratat om att hitta tillbaka till vårt inre barn. Vi kan hitta tillbaka till det oförstörbara inom oss, till den rena sanningen och den rena själen.
Vägen dit går genom meditation. I meditation kan vi stanna tiden och även gå tillbaka. När vi vrider tillbaka klockan så skapas en process av inre läkning. Man kan medvetet backa klockan 5-10 år varje gång man mediterar. Processen fullkomnas när vi har kommit till vår själs första möte med vår fysiska kropp.
Ett annat instrument är bön. Den kräver inga specifika ritualer eller att ni skall vara begåvade i formuleringskonst. Men vi ber er att förhålla er ödmjuka i bön. Ju ödmjukare ni kan vara, desto större är möjligheterna till bönesvar. Det ödmjuka innebär att ni är utan förväntningar och lämnar öppet till de gudomliga krafterna att svara för när och på vilket sätt bönesvar kommer. Om ni i bön kan känna er tacksamma för att ni får hjälp, då kommer bönesvaret till er i någon form. Ni behöver aldrig tänka på hur ni formulerar er, hur ni sitter eller hur ni praktiskt skall göra för att nå oss.
Sömnen är vår läkare och vän. Det ligger mycket sanning i det gamla uttrycket att ”sova på saken”. När vi sover är vi mer mottagliga för de läkande krafter som finns inom och utanför oss själva. När vi sover kan vi också lätt förflytta oss i tiden. Det betyder att vi lättare kan gå bakåt och hitta läkning i vårt inre barn. Vi kan också lättare få information och ledning från andevärlden. I sömnen är vi öppna och avskalade och har inte de blockeringar och skeptiska tankar som förföljer oss i vaket tillstånd. Därmed är vi också mer påverkbara när vi sover. Så sömnen är viktig för alla kroppsliga funktioner och även för själen. I sömnen kan vi på ett underbart sätt trösta oss själva utan att vi är medvetna om det.
Skaparkraften – om man kan hitta sin skaparkraft, kanske inte hela på en gång, men en länk till sin skaparkraft, då kan man via processen i skapandet nå lindring i sin sorg. Här talar vi om skapande som ger själen näring. Vi pratar om musik, konst, teater, och allt annat som ger vår själ ett uttryck. För om vi kan gå in i en skaparprocess som så småningom fyller oss helt då kan vi också skapa god lindring i svår sorg.
Om vår själ inte hittar ett uttryck så stängs vi inne som i en egen bur. Då får sorgen lättare att bygga bo. Men om vi hittar ett uttryck för vår själ så kommer vi ut ur vårt eget inre fängelse. Då blir vi inte lika påverkade av lidande. Det tär inte och äter inte på oss på samma sätt.
Det finns en väg till, nämligen medkänsla med andra. Vi kan få lindring i vår egen sorg om vi går ut ur oss själva, blir uppmärksamma på vår omgivning och tar fram medkänsla med andra, både i den lilla världen men också i den stora. Om vi börjar engagera oss aktivt för att lindra andras lidande, och därigenom flyttar fokus från oss själva till något som hjälper andra, så förvandlas vårt eget sorgearbete mirakulöst till en positiv, kärleksfull energi. Detta är kanske det svåraste redskapet, men det ger störst lindring och har effekt över en längre tid. Det kräver mycket av oss men utbildar oss allra mest.

 

16. Vishetens tredje pelare: Karma

Aviron sade:
–Kosmos styrs av en lagbundenhet. Det betyder, att det finns ett kosmiskt system som består av rätt, sanning, visdom och kärlek. Det hjälper människorna att komma vidare i sin andliga utveckling. När vi talar om karma så menar vi människans inordnande i detta system.
Det finns ingen motsättning mellan den fria viljan och karma, som kan liknas vid ett hjul som ständigt behöver näring i form av kärlek och visdom för att fortsätta rulla. Ytterst styrs hjulet av kärlek – all lagbundenhet i kosmos styrs av kärlek.
När vi är i himlen, mellan våra inkarnationer, är vi medvetna om denna lagbundenhet. Då är vi också tacksamma för att den finns. Den beskyddar oss, den leder oss framåt, och den gör vår väg mer rak. Utan denna lagbundenhet skulle kaos råda. Tryggheten skulle försvinna och själar kastas ut i ovisshet om sin framtid.
På samma sätt som lagar och förordningar på jorden skapar grunden för en rättsstat och en demokrati så skapar lagbundenheten ordning i universum. Karma är en del av denna lagbundenhet. Det betyder, att varje själ tar personligt ansvar för alla sina handlingar i alla jordeliv. Ju snabbare en själ kommer till insikt om denna ordning i kosmos desto snabbare kan en personlig utveckling ske.
Om vi accepterar karmalagen och dess följder så görs vi snabbare till medvetna människor. För att enklast beskriva karma så kan man säga att varje själ har en helig, himmelsk bok kallad "Den Gyllene Boken". Där finns alla handlingar, positiva och negativa, nedtecknade. Nyckeln till denna bok har du själv. Det betyder, att ju mer medveten du blir som själ desto lättare får du tillgång till denna bok, och desto lättare kommer insikterna till dig om vad som är rätt och fel.
Denna bok är ingen domedagsbok utan skrivs i kärlek till dig som själ. Du skall kunna göra erfarenheter som leder dig framåt. Allt vi gör, positivt som negativt, vägs mot varandra i en vågskål. Det betyder, att om en människa gör många kärleksfulla handlingar så kan det förminska effekten av de negativa. Detta låter enkelt, men är i själva verket ganska komplicerat. Det är därför vi ibland råkar ut för negativa händelser när vi tycker att vi är så goda. Den komplicerande faktorn består av att boken innefattar alla våra gärningar i alla våra liv, och när vi lever våra jordeliv så är det ju inte självklart att vi har hela den sammanfattande bilden av oss själva.
I slutfasen av våra inkarnationer på jorden så har vi ett viktigt uppdrag. Uppdraget består i att rensa all negativ karma från alla tidigare liv. Vi kan alltså inte sluta vår inkarnationskedja utan att all negativ karma är rensad. Därför förstår man att själar som hunnit långt i sin andliga utveckling också kan drabbas av svårigheter och sorg.
När vi är i våra inkarnerade kroppar kan vi aldrig begäras förstå detta orsakssamband fullt ut. När vi inte klart kan se våra tidigare inkarnationer så kan vi heller inte dra slutsatser om konsekvenser av vårt handlande. Det finns ett talesätt, att "ju mer man närmar sig ljuset desto större blir utmaningen". Därför ber vi er att inte uppfatta negativa händelser som skadliga eller hämmande för er. De är i själva verket en rejäl skjuts framåt på väg mot klarsyn och insikt. Se dem inte som ett straff som syftar till att skuldbelägga er eller hålla er tillbaka utan som något som rensar er från det förflutnas bojor.

–Vårt liv kan påverkas av dålig karma men också av att vi inte funnit vår livsväg. Vad är det för skillnad?
–En intressant fråga. De går delvis in i varandra. Dålig karma är en tung ryggsäck att bära. Den kan göra det svårare att hitta din livsväg och att du upplever livet som tungt och motigt.
Man kan bli kraftfullt styrd om man bär på negativ karma och själv inte valt rätt i förhållande till sin livsväg. Traumatiska och dramatiska händelser gör att man ändrar kurs, vilket kan uppfattas som att "ödet griper in".
Utan negativ karma så styrs man mot sin livsväg genom mer diskreta händelser som sker under längre tid.
Som vi just berättat kan svårigheter du möter också bero på att du just nu rensar karma från många liv. Då är du inne i en viktig fas i din vandring mot ljuset.

–Skrivs det i boken även när man är i himlen?
–Mellan inkarnationerna arbetar man med att komma till insikt om vad man gjort. Det skrivs upp i den Gyllene Boken. Som medförfattare till sin egen bok bestämmer man själv vilka insikter som behöver göras i nästa liv.
Den vetskapen kan underlätta för oss. Vi har själva bestämt, i samråd med höga andliga guider, vad vi skall få för utmaningar i nästa liv. Ett problem är ju bara att vi glömmer dem när vi är i vår fysiska kropp. Vi kan tycka att livet är hopplöst och orättvist för vi kommer inte ihåg vår egen livsplan.
Om vi inte hade en livsplan, en drivkraft och en önskan att utveckla oss själva till ett högre medvetande så skulle motivationen att gå ner på jorden vara mycket låg. De allra flesta själar skulle stanna kvar i himlen.

–Varför gör man då inte det?
–Man inkarnerar för sin egen skull men också för andras. Det sociala perspektivet på karma och inkarnation är viktigt. Man kan vara vägvisare åt andra när som helst, och att vara upplyst är inte ett krav.
Det händer alltså att människor inkarnerar till ett sammanhang eller till en grupp för att ge andra människor på jorden positiv kraft. Människor med liknande karma kan födas i grupp för att de skall hjälpa och stärka varandra. Man kan då ha liknande svårigheter och utmaningar, och den sociala samhörigheten gör att man får ett redskap till självhjälp. Marie-Louise och Robert är med i en sådan grupp. Den är ganska stor och inte släktberoende.

Aviron fortsatte med att kortfattat berätta om vilka handlingar som skapar mest positiv respektive mest negativ karma.
–Vissa handlingar är mer effektiva än andra i att sudda ut negativ karma. Det väger allra tyngst att hjälpa någon med fara för sitt eget liv. Att sälja allt man äger för att ge till de fattiga väger också tungt i vågskålen. Det skapas mer positiv karma ju mer man utför en handling i den kravlösa kärlekens namn och ju mer man kopplar bort den egna bekvämligheten, självbevarelsedriften och sina jordiska begär.
Det som ger sämst karma är medveten planering av massmord. Jag menar inte dödande som man kanske dras in i av en slump, eller en våldshandling i desperation eller panik. Terrorister som medvetet gör upp planer på att skada andra ligger illa till. Likaså de som planerar folkmord och etnisk rensning.

–Vad säger du om bombningarna av Irak?
–De bedöms på en annan skala. Bush trodde på fullt allvar att han skulle skapa en säkrare värld. Han drevs inte av en önskan att ta livet av människor utan av drömmen om en bättre värld.

–Gör inte terroristerna det?
–Oklart. De drivs av kortsiktiga mål. Ren ondska och hämndbegär finns med, men de drivs också av en vilja att rubba den rådande världsordningen, skada demokratins grundvalar och att skapa kaos.

Hur är det att med krigets hjälp befria ett land som förtrycks?
–Den nya tiden ställer oss inför svåra val. Ett svar på din fråga är att undvika krig till varje pris. Om ett land lever under förtryck så är vår uppgift att till 100% försöka hjälpa detta land med hjälp av diplomati och att förhandlingsvägen skapa frihet från förtryck. Det är en av våra allra viktigaste uppgifter just nu. Det är inte lätt och tar oftast längre tid, men det tålamodet måste vi ge oss själva. Om vi startar krig kommer konsekvenserna av kriget att ta ännu längre tid att läka.

 

ALLA KAPITLEN I GUDOMLIG VÄG

Innehåll
Inledning (3 sidor)
  1. Aviron
  2. Renhet och enkelhet
  3. Ditt sanna jag
  4. Sökande efter tidigare liv
  5. Vishetens första pelare: Lidande
  6. Marie-Louise berättar
  7. Att utvecklas i lidande
  8. Det tyska livet tar form
  9. Se tecknen i vardagen!
10. Förlåtelse, empati och medkänsla
11. Själsliga minnen från Schwabing
12. Vishetens andra pelare: Rädslor
13. Tillbaka till skaparkraft och glädje
14. Kritiken från Tekniska Högskolan
15. Andlig brytningstid
16. Vishetens tredje pelare: Karma
17. Vetenskaplig och andlig kunskap
18. Vishetens fjärde pelare: Arbete
19. Religionernas enande principer
20. Mor Crescentia
21. Franz Müllers sista timmar
22. Vishetens femte pelare: Utveckling
23. Egots väg till självförverkligande
24. Familjen Müller
25. Stegen upp till himlen
26. Roberts frigörelse
27. Inre stress
28. Nya bitar i pusslet
29. Vishetens sjätte pelare: Visdom
30. Hur man talar med sin själ
31. Breven från Västfronten
32. I skyttegraven vid Talus Boisé
33. Vishetens sjunde pelare: Kärlek
34. Resan till Assisi
35. San Damiano och Porziuncola
36. Askeduns kapell
37. På den gudomliga vägen
38. Mötet med Guds lille fattige
39. Att tala med andar
40. Minnena och verkligheten
41. Samtal med Marias ängel
42. Manligt och kvinnligt
43. Tillbaka till Umbrien
44. Vishetens åttonde pelare: Jordens överlevnad
45. Monte Foces ruin i historiskt ljus
46. Vishetens nionde pelare: Vår relation till Gud
47. I slutet av våra inkarnationer
48. Den inre resan

Läs mer om äventyren bakom "Gudomlig väg"!


Gå tillbaka till intervjun med Robert