Robert Hahn: liten bild

Robert Hahn:

Fler "bästa bloggar"

 

 

Sven Ove Hanssons märkliga filosofi

December 2010

Filosofen Sven Ove Hansson skeptikerförening ”Vetenskap och folkbildning” förtalar och förnedrar människor vars tankevärld man inte förstår eller därför inte kan kontrollera. På sin hemsida beskriver föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) sin uppgift. Den skall framför allt bestå i att ”främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat”. Men det är de facto inte alls vad föreningen sysslar med. Den som följt min blogg under det senaste halvåret har lärt sig betydligt mer om vetenskapens metoder, resultat och fallgropar än vad läsaren av VoFs medlemstidning Folkvett fått lära sig under fem år. Nej, VoF sysslar med helt andra saker. Jag tycker att verksamheten blottläggs tämligen naket i ett längre reportage i december/januari-numret av tidskriften Magasinet Filter.

Vad VoF egentligen sysslar med
Verksamheten består i att sprida nedvärderande omdömen om företeelser i samhället som man inte gillar eller själv tror sig veta sanningen om. Artikeln för fram ”nio heta slagfält” (s. 50-51): alternativmedicin, konspirationsteorier, medier, spådomar, parapsykologi, änglar, kreationism, scientologi och healing. VoF ser sig som förnuftets kämpe mot det ”patrask” av människor som sysslar med, eller intresserar sig för, dessa ämnen. I detta arbete låter man ändamålet helga medlen. Med andra ord används rejält fula tricks.

När VoF vill ”rensa patrasket” döljer man sig bakom ordet vetenskap för att få folk att tro att det är ärligt menat. I själva verket är föreningen inte alls särskilt vetenskaplig. Man uttalar sig regelmässigt i ämnen där man har otillräckliga kunskaper, och man överskrider godtyckligt kompetensgränserna. När man inte själv kan behärskar vetenskapen tar VoF till ”hjälpbrädor” av varierande kvalitetet och giltighet. Den f.d. ordföranden Jesper Jerkert förklarar att man inte själv behöver behärska sakfrågorna – det räcker med att läsa vad andra sagt. VoF likställer ofta praxis, myndigheters beslut eller sunt förnuft med vetenskap, vilket det inte alls behöver vara. Tendentiös selektion av kunskap är ett annat kvalificerat problem. Kort sagt sysslar VoF tämligen ofta med ett missbruk av vetenskapens goda namn.

Värst är de personliga skador och tragedier som föreningens medlemmar skapar genom trakasseri och förföljelse av enskilda medborgare. Vidden av detta begriper man inte själv, men jag skulle välkomna en sociologisk/psykologisk undersökning av de personliga följder som utnämningen till VoFs barnsliga antipris Årets Förvillare skapat. VoFs eget försvar för sådan kritik går ut på att den som är ovetenskaplig får skylla sig själv. Etiken i detta resonemang är genomrutten.

VoF bedriver tydligen en aktiv ”upplysningsverksamhet” genom att kontakta media och andra för att varna för dem som sammanförts till ”patrasket”. Utpekanden äger också rum på Wikipedia. Där överdriver VoF sina egna utmärkelser och insatser som om de vore världshändelser och blåser förstås upp allt negativt kring ”patrasket”.

VoF strider för att få bort sådant man inte förstår eller inte kan kontrollera. Behovet av kontroll är stort. Man vill ha behärska människors vetande. Hur vetandet skall se ut anser man sig själv ha mandat till att avgöra. I den rollen utövas ett visst mått av översitteri. Vissa företeelser accepteras utan problem. VoF tycks exempelvis på förhand ha bestämt sig för att vaccinationer är ofarliga. Man accepterar också okritiskt att de egna ledarna framför ovetenskapliga resonemang eller utger sig för att ha specialkunskaper om sådant de uppenbarligen inte behärskar. Jag har givit flera exempel härpå i tidigare bloggar.

Aggressiv spökskrivare möts med skoj-sajter
När behovet av aggressivitet ökar i kampen mot ”patrasket” sköts argumentationen av anonyma författare. Magasinet Filter innehåller en intervju med pseudonymen Garvaren som haft en Internet-sajt fylld av grovt förtal. Kopplingen mellan VoF och Garvarn görs helt uppenbar i tidningsartikeln.

För en vecka sedan dök det upp två skoj-sajter om VoF som driver med deras verksamhet. Du finner dem på www.aretsförvillare.nu och vetenskap-folkbildning.nu. Det patetiska är att VoF, som själva systematiskt kritiserat och förtalat människor under snart 30 år, själva tar illa vid sig när man hamnat i skottgluggen. På deras debattsidor framgår att leken inte är så rolig längre, trots att det rör sig om ett uppenbart skämt. Sajterna är visserligen rejält komiskt gjorda, men jag satte skrattet i halsen när jag på den senare sajten fick vetskap om kartläggningen av ”Die Schwedischen Quacksalbers”. På fullt allvar så tycks skeptikerna syssla med att systematiskt kartlägga personer och organisationer vars verksamhet man hänför till ”The Irrational Sector”. Dessa prickas in på en Sverige-karta och anges med namn och adress och stundom med nedvärderande epitet, såsom ”riksskojare” m.m.

Bland namnen i kartläggningen finns åtskilliga personer som sysslar med andlig rådgivning, hälsokost och alternativmedicin. Man listar även waldorfskolor. De använder ju pedagogik som har sitt ursprung i antroposofiskt tänkande, vilket VoF rutinmässigt avfärdar då den baseras på (och vilket Jesper Jerkert ständigt upprepar) ”Rudolf Steiners andesyner”. Nu spelar det ingen som helst roll varifrån en idé eller en teori kommer, utan helt avgörande är om den fungerar i praktiken. Frågan som bör ställas är om pedagogiken är bra och inte varifrån den kommer. Eller har ni hört en Nobelpristagare som blivit av med priset beroende på i vilken situation, eller på vilket sätt, han kommit på sin idé?

Allt är vetenskap oavsett ursprung
För att få ett större spelrum att döma ut vem som helst som psuedovetenskaplig chalatan och skojare så bortser VoF från begreppet ”arena”. För dem finns bara en arena – den vetenskapliga – så länge man själv tror att det, i en dimmig framtid, skall bli möjligt att undersöka den aktuella frågan med vetenskapliga metoder. Jag själv menar att fuskvetenskap bara skapas om den medvetet utger sig för att vara vetenskap. Värderingarna bör med andra ord följa olika principer beroende på om man skriver en roman, en andlig bok, eller gör en vetenskaplig undersökning.

Jag skall illustrera VoFs problem att förstå begreppet ”arena” med den passage i artikeln Magasinet Filter där jag själv figurerar. Jag anges som en person som för några år sedan undersökte möjligheten att stämma Sven Ove Hansson för ärekränkning. Saken gäller följande. Jag har på fritiden skrivit fyra andliga böcker tillsammans med min fru. Dels finner jag andlig filosofi intressant, och dels är min fru medial. Böckerna är alltså i huvudsak skrivna som intervjuer med min frus mediala kontakt i en form som mycket liknar TV4 Plus-programmet ”Det okända”.

Sven Ove Hansson författar då en artikel ”Spiritismprofessorn vid Karolinska institutet” där hans förvillartaktik går ut på att koppla ihop mitt andliga intresse med mitt jobb som forskare. Han berättar om mig i boken Vetenskap eller villfarelse i ett kapitel kallat Pseuodvetenskap vid svenska universitet och förklarar i förordet att han där beskriver de ”mest uppseendeväckande fallen av pseudovetenskap som förekommit vid svenska universitet och högskolor på senare år”. Ja, detta är ju ett påhitt. Böckerna har inget alls med universitetet att göra. Sven Ove Hansson resonerar vidare och menar att en ”skärpning av det allmänna kvalitetsarbetet” på universitetet behövs för att bl.a. jag skall sluta medverka i andliga böcker (s. 288).

Vad är egentligen en intervju?
Hansson har främst hakat upp sig på ett kapitel där vi frågar om synsätt på olika sjukdomar. Mycket intressant, tyckte jag, men vetenskapligt sett är det förstås hypoteser innan någon vetenskaplig prövning är gjord. Allt som sägs sker dessutom i intervjuform. Försiktigtvis undvek jag mycket noga att själv ange någon egen åsikt i just det kapitlet. Till sist skrevs det i en bok med titeln Klara svar från andevärlden och ingen vettig människa kan ju missa att det är fråga om en andlig bok.

Men Sven Ove Hansson missade alla de här detaljerna. Trots bokens glasklara titel så menar han att den är vetenskaplig eftersom jag jobbar med vetenskap. Till sist det värsta övertrampet: Hansson tillskriver mig personligen alla påståenden som framkommer i intervjuerna. Detta kallas ”skuld genom association” och bygger på en vämjelig tankegrund. Jesper Jerkert har därefter upprepat samma påstående om mig flera gånger. Gör du en intervju så är, enligt VoF, den intervjuades åsikter alltså identiska med dina egna.

Med Hanssons ruttna filosofi kan man skapa vilka absurditeter som helst. När en av VoFs ledande medlemmar genomfört en ”granskning” så sväljer fansen dock hans påståenden utan intern kritik eller eftertanke. Jag har tidigare kallat Hansson för ”guru” och det är verkligen sant. Skepticismen är märkbart selektiv. PC Jersild skrev förresten i DN att Vetenskap eller villfarelse borde användas som obligatorisk läsning i gymnasiet och på journalisthögskolan. Jag undrar vilken journalist som skulle våga genomföra en enda intervju efter Sven Ove Hanssons lektion i skuld-association.

Exemplet ovan visar tydligt att VoFs verksamhet inte har något med vetenskap att göra. Den handlar heller inte om att utreda och förklara, utan om att ställa till maximal skada för personer man ogillar genom att förvränga och raljera. VoF är snarast en slags en mobbarförening för dem som känner olust inför tankesfärer man själv inte sympatiserar med och därför inte behärskar eller kan kontrollera.

VoF och framtiden
Om VoF skall bli en konstruktiv kraft i svensk vetenskap måste rörelsen börja ägna sig åt folkbildning kring vetenskapliga frågor och överge sitt nuvarande fokus på tyckande, hån och förföljelse av oliktänkande. Mental träning i att acceptera andras utgångspunkter borde vara välgörande. Man bör sluta med sin nationella kartläggning av oliktänkande och sin upplysningsverksamhet, som ju för tankarna till nazisternas övervakning av judarna på 1930-talet.

Sven Ove Hansson har grundat en rörelse som vill begränsa det mänskliga tänkandet genom att överdriva nödvändigheten av att skapa ordning och reda i folks hjärnor. Det är stötande att denne man skall vara professor i filosofi. Av självrannsakan syns inte ett vitten. Han kommer att bli ihågkommen som en mörk kraft.

.

 

Ulla Billquist

Min pappa och och Billquist

En måndag i början av juli 1946 stod min pappa i en pianoaffär vid Stureplan i Stockholm. Han var konsertpianist och underhållare som var anställd för att sälja pianon genom att spela på dem för intresserade kunder. Sedan 3 månader låg han i skilsmässa från Ulla Billquist, landets mest lysande sångstjärna under 1930- och 40-talen. Än idag minns vi ju “Min soldat”?
.
En annan pianist kom in i affären och berättade att han skulle ackompagnera Ulla under ett uppträdande på lördagen. Men hon kom aldrig. Vad var det för fel? Min pappa anade oråd och tog sig snabbt upp på Nybrogatan, där Ulla bodde. Dörren var låst och ingen öppnade. Han bad grannfrun om hjälp. Ingen fick upp dörren. De hämtade polisen som undrade om det fanns en köksingång. Visst fann det, och den var olåst. Därinne fick min pappa sitt livs chock. Tillsammans med polisen kunde han konstatera att hans ex-fru gasat ihjäl sig.

Min pappa heter Gunnar och är död sedan 2001. Han berättade om sitt liv med Ulla Billquist i en 90 minuter lång och öppenhjärtlig intervju som jag spelade in på band 1987. Jag har inte lyssnat på bandet förrän denna höst när jag blev uppsökt av musikentusiasten Lasse Zackrisson från Vax Records. Han ville ge ut Ulla Billquists samtliga inspelningar på 17 CD-skivor (“Den kompletta Ulla Billquist”) och undrade om jag hade något material att erbjuda. Inga provinspelningar eller så, svarade jag, men en bandad intervju och massor av fotografier. När pappa dog fann jag bland annat ett 30-tal färgfotografier på Ulla som faktiskt är unika. Dessutom 30-40 negativrullar med stillbilder där hon bitvis är med. En liten skatt! Och då är Ulla Billquist en artist som det finns väldigt få fotografier på.

Pappas färgkort på Ulla Billquist, som ingen utom jag förut känt till, pryder både omslaget till CD-boxen och åtskilliga sidor i den 200-sidors textbilagan. Några publicerades i Dagens Nyheter den 25 november 2010. Några fotografier kan du se på toppen av den här sidan, och ännu fler på länken här. Vissa svartvita bilder är kända genom att de spritts av Ulla Billquists dotter Åsa, som ägde ett familjealbum. Men pappa måste ha fotograferat dem då jag ärvt negativen. Pappa var intresserad av fotografering.

I veckan var jag på “release-party” för CD-boxen på Musikmuseet I Stockholm. Det bestod främst av en tre timmar lång konsert där 10 sångerskor från hela landet sjöng Ulla Billquist-melodier. Det visade sig finnas ännu fler grupper som har gestaltning av Ulla på sin repertoar. Varför är hon fortfarande populär? För det första sjöng Ulla Billquist förstås väldigt bra. Men en känslig röst skapade hon ett sällsamt liv i ofta ganska enkla schlagermelodier. För det andra förknippas hon så tydligt med en epok, beredskapstiden, med den mest kända melodin “Min soldat”. Hon förknippas också med den franska chansonen, och brukar ses som Sveriges Edith Piaf. Hon förknippas till sist med mystik. Och hennes död är omgärdad med mycket mystik.

Pappa berättade att det uppstod en enorm spekulationsväg om varför Ulla Billquists begick självmord. Det pågick i flera år och ofta var det han som fick skulden. Han berättade att alla som kände henne lade “locket på”. Ingen uttalade sig, även om många måste ha vetat mer än han. Tystnadens konsekvens blev ännu mer spekulationer, och de dyker fortfarande upp då och då fastän det snart gått 65 år sedan dess.

Min pappa träffade Ulla Billquist 1936 när han fick engagemang som hennes ackompagnatör på en sommarturné i Skåne. Hon sjöng och han spelade dragspel och piano. I början var de utan mikrofon och högtalare, men det lades till senare. En lördag kunde de uppträda på 3-4 platser. Det var ingen brist på engagemang för Ulla Billquist var redan då en mycket eftersökt artist.

Varje sommar under slutet av 1930-talet upprepades turnéerna i Skåne med omnejd. Ulla bodde på sitt sommarställe, Åsagården, tillsammans med sin mamma, sin andra make (en direktör), dottern Åsa från sitt kortvariga första äktenskap, och en tax. Min pappa bodde på ett närliggande pensionat.

Samarbetet förändrades när 2:a världskriget bröt ut. Runt Sverige låg soldater i väntan på ett fientligt anfall och hade det förstås jättetråkigt. Behovet av underhållning var stort. Ulla Billquist blev fältartist och min pappa hennes ackompagnatör, precis som under sommarturnéerna i Skåne. Men nu samarbetade de under hela året. Bekantskapen fördjupades och gifte sig till sist i Seglora kyrka 1943.

Pappa beskrev livet tillsammans med Ulla Billquist som gradvis mer besvärligt. Hon hade en dubbelnatur och kunde snabbt växla i temperament. De gled gradvis isär. En tragisk händelse skyndade förmodligen på den destruktiva utvecklingen. Ulla sålde Åsagården och, tillsammans med pappa, köpte de ett hus i Vagnhärad. Huset brann dock ner strax efter inflyttningen och många personliga ägdodelar förstördes förstås. Huset var försäkrat och pappa ville därför bygga upp det igen. Men det ville inte Ulla. Under senvintern 1946 blev hon allt mer grubblande och hade slutat sjunga. Två månader senare var separationen ett faktum.

Det måste finnas hemligheter kring Ulla Billquists död som aldrig kom upp i ljuset. Lasse Zackrisson berättar överraskande att hon hade ett nytt förhållande under våren 1946. Någon kom ofta upp till hennes lägenhet. Där Ulla dog, på köksgolvet, fanns det två kuddar, inte bara en. Köksingången var olåst. Han berättar att det skall ha funnits ett avskedsbrev som försvunnit. Lasse skriver i booklet-bilagan till “Den kompletta Ulla Billquist” att två personer skulle ha tagit livet av sig, men att den andre smög ut innan döden inträdde. Han skriver också att den andre var – en kvinna! Ett lesbiskt förhållande hade inneburit en skandal vid den här tiden. Homosexualitet var ett brott fram till mitten av 1940-talet och betecknades i ytterligare 30 år som en psykisk abnormitet. Lasse har sagt att han funderar på att skriva en bok om Ullas liv så småningom, och då kanske alla korten kommer upp på bordet.

Ulla hade andra problem också, bestående av alkoholproblem och kanske ett kokainmissbruk. Kokain penslades vid den här tiden på artisters stämband när de var svullna. Morfin och kokain förekom i artistkretsar, men ingen begrep förstås särskilt mycket av vilka risker det medförde. Om detta berättade dock min pappa dock inget alls på bandet från 1987. Han sade att Ulla fick gå av tåget en gång för att hon var full. Och en gång hade han faktiskt observerat ett misstänkt lesbiskt beteende bestående att Ulla mer passionerat kramade om en annan kvinna. Men bara en gång.

Många har anat att det i Ulla Billquists död doldes en hemlighet som var för känslig för att komma ut. Det blev en hederssak att hålla tyst. Ulla dotter Åsa var i alla år väldigt negativ inför att gå till botten med historien. Hennes biografi över modern Köp rosor från 1990 är ganska ytligt och återhållet skriven. Åsa var också mycket negativt inställd till min pappa. Det var just när pappa fick höra talas om att den boken var på gång som han ville ge sin egen berättelse. Han menade att det kanske skulle komma ett tillfälle i framtiden när hans version var välkommen.

Åsa levde sitt liv i Frankrike och dog för ett par månader sedan. Mot den bakgrunden borde det nu vara lättare att gå till botten med historien. Men vem bryr sig egentligen? Tja, för min pappa hade det varit välgörande att få saken ordentligt genomgången när han var i livet. Han var nämligen under hela sin återstående levnad oklar över sin egen roll i Ulla Billquists självmord. Nu ville han helst glömma alltihop så gott det gick. Det blev dock inte bättre av de ständiga populäriseringarna av Ullas liv och gärning, både i radio och i form av TV-serier och scenuppträdanden. När jag växte upp talades det om henne hemma. Vi hade inga skivor med Ulla Billquist. När jag idag från andrahandskällor, senast för några dagar sedan, fått höra ännu mer detaljer om den enorma ryktesspridning som förekom om Ullas självmord så förstår jag honom mer än väl.

Pappa lämnade schlagern och skrev sitt bästa musikverk Götisk svit för stråkorkester 1948. Han turnerade Sverige runt som pianist och spelade Frederic Chopin till 100-årsminnet av dennes död år 1949. Sedan reste han på två långa turneéer som pianist till England och USA 1949 och 1950. Han uppträdde bland annat i TV, vilket ju var något unikt 1950. Han erbjöds att stanna i USA men valde att resa tillbaka för att bilda familj i Sverige.

Hösten 1946 och fram till 1948 är dock en vit fläck i hans curriculum vitae. En mörk tid som blir vit i protokollet.

 

Se min far Gunnar Hahns nyupptäckta fotografier på sångerskan Ulla Billquist

 

Läs "Doktor Glas"!

November 2010


Hjalmar Söderberg är en av mina favoritförfattare. Intresset för honom vaknade sent i livet. Jag råkade slå på en högläsning ur romanen Den allvarsamma leken på radion. Texten var förvånansvärt levande för att vara skriven för 100 år sedan.

Några år senare köpte jag romanen som pocketbok på Arlanda. Som flygplansläsning var den utmärkt. Den allvarsamma leken är ett lättläst relationsdrama där en man och en kvinna ömsesidigt dras till varandra under lång tid. Av skilda orsaker, som varierar från tid till annan, kommer de aldrig att leva tillsammans. Söderberg berättar om moderna människor med fria tankesätt. Men deras klarsyn grumlas av personliga låsningar och svårigheter. Dessa ger upphov till berättelsens alla förvecklingar, som utspelar sig över åtskilliga år.

Hjalmar Söderberg skrev Den allvarsamma leken år 1912. Den anses vara inspirerad av hans utomäktenskapliga relation med Maria von Platen, som varade mellan 1903 och 1906. Hon var en spröd och vacker litterärt intresserad majorska som lämnat familjen i södra Sverige för att röra sig mer fritt bland författare och konstnärer i Stockholm. Kontakten med henne inleddes med en intensiv brevväxling kring hans bok Martin Bircks ungdom. Hon rörde upp passionerade och djupa känslor hos den då drygt 30-årige författaren.

Doktor Glas diskutabla moral
Under senare delen av förhållandet med Maria skrev Hjalmar Söderberg sin mest berömda roman, Doktor Glas. Den blev mycket kritiserad vid utgivningen 1905 för sina tveksamma moraliska och etiska budskap. Bokens litterära värde var dock odiskutabelt. Den blev snabbt internationell och har utgivits på ett 20-tal språk.

Söderberg ansåg själv att Doktor Glas var hans allra bästa bok. Det var framför allt kompositionen han var stolt över. Ambitionen var att författa en ”komplett” roman som samtidigt skulle vara en tankebok. Doktor Glas är därför skriven i dagboksform. Vi får följa allt som händer doktorn under några sommarmånader någon gång i början av 1900-talet.

Romanen liknar Den allvarsamma leken på så sätt att prosan är lättläst och handlar om en begåvad människa som plågas av låsningar, lidelser och passioner. Handlingen fokuseras på resultatet av hans inre svårigheter som – helt i onödan, kan man tycka – skapar olycka.

”Ensamvargens” dagbok
Dagbokens författare är Tyko Gabriel Glas, en medicine licentiat ”som vid fyllda trettiotre års ålder aldrig varit nära en kvinna”. Doktor Glas har öppnat praktik i Stockholm och affärerna går ganska bra. Han börjar bli etablerad som privatpraktiserande läkare. På fritiden rör han sig bland vänner som träffas på kvällarna, äter god mat och roar sig. Det är en man i karriären.

Men i hans inre råder kaos. Glas skriver att han som doktor ”stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa sig själv.” Nätterna igenom plågas han av sömnlöshet och grubblerier. Doktor Glas tvivlar bland annat på sitt yrkesval. Han utbrister: ”Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig sämst? En läkare måste vara människovän eller ärelysten. Det är sant att jag på den tiden trodde mig vara bägge delarna”.

Den sjukvård som flimrar förbi i Doktor Glas gäller främst kvinnor som uppsöker honom för oönskad graviditet. Han relaterar ett sådant besök som ”det artonde i min praktik, och jag är ändå inte kvinnoläkare”. Dagboken beskriver kvinnornas förtvivlan när de tigger och ber om att få hjälp. ”Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet” utbrister en av dem. ”Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!”

Men doktor Glas är iskall. Han avvisar alla dessa kvinnor – utan att visa medlidande – med hänvisning till plikten, lagen och den hippokratiska eden. Hans ambivalens framkommer bara i dagboken. Där skriver han: ”Plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det som bör göras”. Doktor Glas längtar efter att övervinna sin feghet och sin oförmåga. Han börjar fundera på att utföra en Stor Handling för att återvinna självrespekten. Och chansen dyker snart upp!

En ovanlig mordhistoria
Abortfrågan introducerar dödandet som tankeexperiment. De fasta principer som Doktor Glas visar de abortsökande ökar kontrasten och sprängkraften i bokens verkliga handling, som är en mordhistoria. Den vanliga polisiära gåtan saknas dock. Här får vi tidigt veta förövarens identitet. Det är nämligen doktorn själv!

En dag kommer en ung kvinna till mottagningen som väcker doktorns sympati och med tiden kommer att stimulera hans romantiska fantasi. Hon låtsas vara sjuk men vill egentligen ha hjälp med en helt annan sak. Hon har drabbats av en stor avsky för det fysiska umgänget med sin man, som är präst och betydligt äldre än hon. Prästen är dessutom en av doktor Glas egna patienter. Skulle doktorn kunna hjälpa henne på något sätt?

Prästen besväras av lättare hjärtproblem. Glas lurar honom till att, för sin hälsas skull, lämna Stockholm för att resa till en kurort. Prästen lyder. Doktorns antydda förhoppning om en möjlig romans mellan honom och den tillfälligt ”befriade” prästfrun grusas dock snabbt. Hon visar sig redan ha inlett en utomäktenskaplig förbindelse med annan man.

Men doktor Glas empati för prästfrun och är väckt och hans Stora Handling blir därför att döda prästen så snart denne kommer tillbaka från kurorten. Detta steg är förstås väldigt drastiskt för en läkare vars livsuppgift är det motsatta, nämligen att rädda liv.

Vi får följa doktorns tankar och hans resonemang med sig själv genom många sömnlösa nätter. Hans inre eld närs av en vag åtrå efter prästfruns närhet. Man kan inte låta bli att sympatisera med den stackars doktorn. Han dras in i tankebanor som är så väl utmejslade att dådet till slut, på något vis, blir begripligt och rimligt. Söderberg måste ha kämpat länge med historiens trovärdighet, men han lyckas faktiskt.

Jag ser en parallell i Nikolaj Gogols monologpjäs En galnings dagbok. Där får vi följa en rysk statstjänstemans väg in i sinnessjukdom. Det sker så långsamt att man knappt märker hur den stackars mannen steg för steg dras in i en fantasivärld. När personal från sinnessjukhuset till slut hämtar honom tror mannen att han skall föras till Spanien för att krönas till kung. Sjukhuset blir hans palats. Illusionen bryts brutalt itu när han misshandlas av vårdarna. Först då blir hans värld obegriplig vilket ger upphov till förtvivlan, sorg och apati. På samma sätt får vi följa doktor Glas väg in i ett tankeslott kring sin Stora Handling som allt mer ter sig nödvändig och logisk. På vilket sätt han vaknar upp ur sin illusion och hur den ofrånkomliga konfrontationen med verkligheten känns får dock läsaren fantisera om själv.

En stor roman
Den yttre handlingen i Doktor Glas är tunn. Bokens storhet består i de inre överväganden som dagboken förmedlar. De växlar mellan stora och små perspektiv, mellan ett respektabelt yttre och ett inre kaos, mellan sund romantiskt kärlek och det omaka par som prästen och hans hustru utgör. En livfull skildring av sekelskiftets Stockholm tjänar som inramning.

Hjalmar Söderberg skrev sparsmakat. Alla hans kända verk tillkom under en 20-årsperiod som började med Förvillelser 1895. Han skrifter väckte ofta förargelse. Doktor Glas kritiserades bl.a. för att vilja framställa det som helt i sin ordning att döda en annan människa. Att en läkare flagrant missbrukar sin patients förtroende och sina yrkeskunskaper till att utföra ett sådant dåd gör förstås saken ännu värre.

Söderberg skrev alltid för svensk publik men bosatte sig i Danmark i slutet av 1910-talet. Författarens senare skrifter behandlar teologiska ämnen från en skeptikers synvinkel. De är idag bortglömda. Han dog i Köpenhamn 1941.

 

 

Spelet kring homeopatin

Oktober 2010

Det är en daglig utmaning för vetenskapsmannen att behålla sin objektivitet, men det kan vara ack så svårt för den som ger sig in i konventionella forskningsområden. När omvärlden bara accepterar ett visst resultat så krävs ett stort mod och riskvillighet för att argumentera för det omvända. För att visa hur forskare kan lösa problemet på olika sätt så skall vi idag titta närmare på de två största meta-analyserna om homeopati.

Det blev ingen blogg förra helgen. Jag var i Tartu, Estland, för att hålla två föredrag på en kongress som handlar om anestesi- och intensivvård. De baltiska länderna arbetar med att snabbt komma ifatt utvecklingen i Västeuropa, och det märktes – den här kongressen hade betydligt högre vetenskaplig kvalitet än den jag besökte i Vilnius för 3 år sedan. Balterna vill verkligen bli en del av väst!

Min resa betalades av ett amerikanskt medicinteknikföretag. Jag har bedrivit forskning kring en av deras produkter, men hittills arbetat helt fristående från dem. Nu blev jag däremot sponsrad. Småpengar i och för sig, och dem hade jag kunnat skaffa på annat vis. Men varför inte göra det bekvämt för sig när man blir erbjuden?

Lätt att bli beroende

På plats i Tartu funderade på hur svårt det är att behålla objektiviteten när någon står och tittar på som samtidigt betalar ens utgifter. Det blir faktiskt knepigt att öppet säga något riktigt negativt om produkten. Man slingrar sig. Just detta är vetenskapsmannens största utmaning – att varje dag arbeta med sin objektivitet.

Om jag ställdes inför en publik där alla vill att saker och ting vore på ett visst sätt så skulle trycket bli ännu större. Om jag dessutom riskerade förföljelse och äventyra min karriär av att jag sade si eller så, ja då vore det ännu svårare att stå emot. De flesta klarar inte av att hålla vetenskapens fana högt i en sådan situation, utan ger efter för att inte själv förlora för mycket.

Svårt att visa vem man är

Många klarar inte ens av att berätta vilka de själva är av rädsla för att förlora mark. Jag hörde nyligen att två framstående professorer på Karolinska institutet är mediala. Ingen av dem vågar förstås vara öppen med det. Jag är inte medial, men min fru är det. Jag har funnit hennes förmåga så pass intressant att jag velat ta reda på vilken världsbild den speglar. Vad kan man få ut av den? Detta är ju inte vetenskap utan en spännande resa i trosuppfattning och filosofi. Men kolla runt på nätet så skall ni se vad mycket spott och spe jag fått utstå för den nyfikenheten. Det finns många så kallade moderna människor som har intresse av att begränsa den mänskliga tankesfären. Mest överraskande är att sådana krav på begränsning främst kommer från akademiker. Man vill ha så få dimensioner som möjligt, och helst bara den vetenskapliga. Inget annat duger.

Denna brist på förståelse för olika synsätt finner jag hos skeptikerrörelsen. Det finns dåliga skeptiker, det visste jag. De upprepar bara de dogmer som den internationella skeptikerrörelsen tutat i dem. Tänkandet är raljerande och ytligt. Det finns t.ex. inga krav på att man själv skall förstå något, skriver Jesper Jerkert, för det räcker med att man lyssnat på vad andra personer säger (se min förra blogg). Dessa skeptiker skulle kunna luras vartsomhelst av en auktoritativ ledare.

Få söker sanningen

Några som kommenterat min blogg är en annan sorts skeptiker. De tar upp olika publikationer och tycks vara seriöst intresserade av att diskutera vad som verkligen står där. Då söker man sanning på bekostnad av dogmer. Det gillar jag.

Jag har de senaste veckorna bloggat om alternativmedicin. Nästan alla läsare har satt likhetstecken mellan alternativmedicin och homeopati. Det gör inte jag, men homeopati tycks vara en symbolfråga. Fungerar homeopati? Den finns hundratals vetenskapliga studier som försökt besvara den frågan.

Som svar på alla påståenden om att homeopatin saknar effekt så har jag valt att nämna en meta-analys som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet 1997. Jag känner till att det även finns en senare meta-analys i The Lancet, från 2005, som ofta åberopas som bevis för att homeopati inte fungerar. Låt oss nu titta på vad de publikationerna säger och inte säger.

Klaus Lindes studie

Första studien från 1997 av Klaus Linde och medarbetare (Lancet 1997; 350: 834-43). Man hade sökt runt i litteraturen fram till 1995 funnit 186 studier där homeopati använts men där hälften av patienterna slumpats till att istället få ett icke-homeopatiskt preparat (placebo eller ”sockerpiller”). Varken patient eller behandlare fick veta vilken behandling som gavs (”dubbel-blind” förfarande). Linde tog bort ungefär hälften av studierna då de inte på alla sätt kunde uppfylla dessa krav. Kvar blev 89 studier, Det totala antalet patienter var drygt 10.000, eller 118 per studie. Homeopati visade sig ha god effekt på hudbesvär och flera hudsjukdomar, neurologiska besvär såsom migrän och sjösjuka, led- och muskelbesvär (inklusive reumatoid artrit), allergiska ögonbesvär och rinnande näsa, kramper samt förlossningsvärk. Homeopati fungerade sämre eller inte alls vid slaganfall, tandutdragning, och vårtor.

När alla data från de 89 studierna slogs samman var homeopati 2,36 gånger bättre än placebo. Resultatet är tydligt statistiskt sett säkerställt. När författarna korrigerar data för möjliga selektions-bias vid publiceringen blir det något svagare, men fortfarande statistiskt säkerställt bortom allt tvivel.

Nu kommer vi till frågan varför Klaus Linde i sina resonemang inte säger rent ut att homeopati fungerar. För det gör han inte. Han säger att det ”kanske in enbart kan förklaras av placebo”. Trots att siffrorna är jättetydliga.

Enorm press på avvikare

Mitt svar är att världen inte är redo att höra detta. Läkemedelsföretagen vill inte att homeopati skall ha något värde alls. Här finns nämligen inga patent man kan tjäna mycket pengar på. Det akademiska etablissemanget vill inte veta av homeopatin, dels därför att man inte förstår hur den fungerar och dels för att den är framsprungen ur en ideologi. Den internationella skeptikerrörelsen är fiende till homeopati av ideologiska skäl och utan att begripa varför. Men i alla andra frågor går man ju också etablissemangets ärenden, så varför inte här?

Klaus Linde tordes helt enkelt inte bränna hela sin karriär på att säga att homeopati fungerar. Han kanske inte heller klarade av att behålla sin integritet. Möjligt är också att han själv hade en förutfattad mening, eller också tvingades han skriva så här för att de olika medförfattarna krävde det. Vi vet inte. Linde publicerade ändock de resultat han fick och plockade bort data av undermålig kvalitet i en helt acceptabel omfattning (50%). Det får vi vara glada för. Hans redovisning speglade antagligen den samlade litteraturen såsom den såg ut 1997.

Aijing Shangs studie

Låt oss gå till nästa studie, som skrivits av Aijing Shang och ett antal andra författare från avdelningen för Social och Förebyggande Medicin i Berne, Schweiz, och avdelningen för Socialmedicin i Bristol, England. En farmakolog finns också med ”på tåget”. Orsaken till att jag skriver ut detta är att socialmedicinare inte är den specialitet som brukar syssla med dessa frågor. De kanske ser homeopati som ett socialt problem eller fenomen.

Redan i sammanfattningens första mening avslöjar författarna att man inte tror på homeopati då ”effects …. seem implausible”. De använde faktiskt Lindes databas från 1995 men utökade den med nya sökningar in 19 databaser än fram till 2003. Trots detta fann man färre studier än av Linde gjorde, 165 stycken. Om data inte varit tillräckligt fullvärdigt rapporterade så strök man helt enkelt bort de studierna – 55 stycken – att alternativt sätt vore förstås att be författarna lämna ut originaldata (jag har själv flera gånger lämnat ut data till meta-analyser vid påstötning).
Nåväl nu hade man 110 studier kvar som alltså uppfyllde författarnas krav på randomisering och kvalitet. Till dem matchade man 110 studier där konventionell medicin studerats. Märkligt nog var det genomsnittliga deltagarantalet i Shangs studier bara 65 patienter medan Linde hade nästan dubbelt så många.

Preliminära analyser visade att homeopatins effekter var mer samstämmiga (låg heterogenicitet) än de konventionella medicinska studierna. Tydligt var också att de mindre studierna visade en större fördel med homeopati.

Meta-analysen tycks inte vara konstruerad för att tala om huruvida homeopati fungerar eller inte, vilket ju är vad vi vill veta. Den fokuserar istället på asymmetrier i materialet på ett statistiskt och ganska högtravande sätt. Den enda siffra man klämmer ur sig är effekten i de 8 största studierna, och de utvisar en 12% positiv effekt för homeopati. Den effekten är inte statistiskt säkerställd.

Varför togs 102 ”bra” studier bort?

Men jag undrar – varför rapporteras inte resultatet av de 110-8=102 studier som hade hög kvalitet men som var något mindre? Man undviker helt sonika att ge klara besked om 93% av de ”bra” homeopati-studierna. Det enda vi får veta är ju att de något mindre studierna är mer positiva för homeopatins effektivitet. Var det anledningen till att man inte brydde sig om dem?

Det här är ju som att granska kvaliteten på ett nybyggt flygplan och bara värdera spetsen på en av vingarna. Som alltid, när en kritiker av alternativmedicin skall studera densamma så väljer han av olika skäl att bortse från nästan hela det statistiska underlaget.

I denna studie tycks implicit vara att en stor studie alltid är bäst. Det tror inte jag. Enligt min erfarenhet så utförs en mindre studie väldigt noga av dedikerande personer. Större studier läggs ofta ut på flera sjukhus och de personer som samlar in data är inte alls är lika motiverade till att göra rätt.

Förvillande läsning

Denna sammanställning av Shang är, såvitt jag förstår, den främsta anledningen till att vetenskapsmän idag anser det ”bevisat” att homeopati inte fungerar. Att alltihop är bluff och båg var de övertygade om redan tidigare eftersom de, som sagt, inte begriper hur en positiv effekt kan uppstå. För mig känns den här studien vilseledande för dem som läser artikeln snabbt, vilket de flesta gör. Odds ratio är 0.88 för homeopati tolkar jag, vid snabb läsning, som ”ingen effekt”. Dessutom har man vänt uppochner på odds ratio så att allt under 1 är bra. Det brukar faktiskt vara tvärtom. Sättet att uttrycka sig på i Lindes studie är jag mer van vid.

Efter att ha stått på podiet i Tartu så har jag börjat undra om de här socialmedicinarna alls vågade publicera odds ratio-siffror baserat på alla de 110 bra studierna. Om även de visat siffror om stödjer att homeopati fungerar så hade de förföljts av den vetenskapliga akademin, läkemedelsföretag och skeptiker av alla de slag. Bäste att ge folk vad de vill ha och skriva att homeopati är placebo. För varför rappirterar man annars inte odds ratio för alla bra homeopatistudier utan väljer att endast ge data från några få procent av dem?

Vi ser samma mönster om Edzard Ernst, som tar bort 99% av allt material som finns. Varför alls bedriva forskning kring detta om risken att bli bortplockad är 99%? Det tycks ju vara större chans att vinna på lotteri än att vetenskapsmannen Ernst skall ta hänsyn till det man kommer fram till.

Det är, som sagt, en daglig utmaning för vetenskapsmannen att behålla sin objektivitet. Man skall alltid söka sanningen men det kan nog vara ack så motigt för den som ger sig in i konventionella forskningsområden. Om omvärlden bara accepterar ett visst resultat så krävs ett stort mod och riskvillighet för att argumentera för det omvända. Få vågar ta en sådan risk.

Många har makt att påverka vetenskapens slutsatser

En faktor som man måste beakta är att en studie som Shangs kan skrivas på beställning. En av mina skolkamrater är numera chef för AstraZenecas globala forskning med en årsbudget på 20 miljarder. Jag umgicks inte med honom i skolan då han var med i ett mobbargäng. Han skaffade sig dock så småningom samma utbildning som jag (anestesiläkare) och vi sågs några gånger senare i livet. Om han avsätter 1 promille av sin budget under 2011 så skulle han lätt kunna få en studie som ser ut som Shangs levererad på sitt skrivbord. Uppdraget är enkelt – invalidera metoden. Lösningen är lika enkel – finn skäl att ta bort de studier som inte passar hypotesen. Shang gjorde det ännu enklare; rapportera bara resultatet från en subgrupp som passar hypotesen. Att sedan skaffa lämpliga akademiker som vill ställa upp som författare på en redan färdigskriven studie torde inte vara särskilt svårt.

Nu säger jag inte att det är så det gått till. Men det skulle kunna gå till så. Många mäktiga intressen kan slå ihjäl homeopatin, om vi inte redan gjort det själva.

 

 

Den svenska läkarutbildmningen bör utökas

November 2010


Utvandring av läkare utgör ett stort problem för flera av de fattigare länderna inom EU. Sverige lockar aktivt hit ett stort antal utländska läkare varje år. Samtidigt är det så extremt svårt att bli antagen på läkarutbildningen i Sverige att tusentals ungdomar aldrig kan få sitt drömyrke. De mest företagsamma reser utomlands för att studera till läkare där. Problemen som skapas av den underdimensionerade svenska läkarutbildningen löses alltså, på flera sätt, genom utnyttja utbildningssystemen i andra länder. Situationen innebär också ett svek mot de svenska ungdomar som vill studera medicin.

På kongressen i Tartu för några veckor sedan lyssnade jag på en serie föredrag som hölls av ordförandena för anestesiläkarsällskapen i de tre baltiska länderna. De redogjorde för problem och möjligheter i sina respektive länder. Deras största problem, särskilt i Litauen, är utvandringen av läkare. Man talade om att 20% av arbetsstyrkan emigrerat på bara något eller några år. Flykten går till andra europeiska länder. Detta försvårar förstås för sjukvården att utvecklas i hemländerna, och innebär även en ekonomisk förlust. Att utbilda läkare är inte billigt, och emigrationen gör att man tvingas utbilda allt fler för att fylla vakanserna.

Situationen i Sverige är omvänd. Här utbildar vi alldeles för få läkare. Det föreligger en ständig läkarbrist. Så länge jag varit inom yrket har det varit hur enkelt som helst att få jobb, förutsatt att man inte varit på jakt efter något väldigt speciellt. Sedan jag började läsa medicin 1974 har det varit läkaröverskott under högst varit ett par tre år.
Stockholms Läns Landsting har skickat ut rekryteringskommittéer för att locka till sig läkare från andra länder. Många av våra nya läkare kommer från länder som Tyskland och Rumänien. Åtskilliga klarar sig utmärkt, men jag har också varit med om flera som inte alls klarat anpassningen särskilt bra.

Jag klandrar inte enskilda läkare som vill skapa sig en bättre tillvaro i Sverige. Jag klandrar däremot våra myndigheter som systematiskt utbildar för få läkare. Man kan visserligen tycka att Sverige borde göra en vinst på att importera färdigutbildad kvalificerad arbetskraft. I ett ekonomiskt perspektiv är det förstås så.

Men det finns dom som förlorar rejält på affären – nämligen de svenska ungdomar som vill studera till detta intressanta och utmanande yrke. Sedan åtskilliga decennier har det varit stenhård konkurrens om utbildningsplatserna. Man skall ha högsta betyg i allt från gymnasiet. Och inte ens då räcker meriterna, utan lottning kan ta vid. Ibland är det intervjuer som gäller, och det vet vi ju hur nyckfullt det kan vara när även dömda mördare kan slinka in på förfalskade betyg. Det gäller att veta hur man skall göra för att bli antagen till drömutbildningen!

På senare år har en alternativ lösning blivit allt vanligare. Ungdomarna reser helt enkelt till ett annat land för att skaffa sig den attraktiva utbildningen. Horder av svenska ungdomar reser därför till Tyskland. Rumänien, Polen och Karibien för att plugga till läkare. Vi kan till och med se annonser om detta i svenska tidningar. Jag kan knappast tänka mig att dessa utbildningar är kostnadsfria. Att bo utomlands är heller varken enkelt eller gratis. Men det hindrar inte många kreativa och envisa ungdomar från att skaffa sig det yrke de vill ha. De flesta kommer förmodligen tillbaka till Sverige när utbildningen är avslutad. Men jag kan också tänka mig att många rotar sig utomlands.

Risken torde vara särskilt överhängande om de lockas av den annons från Dagens Nyheter som jag just nu håller i handen. Den är införd av St. Georges University i Grenada, Västindien, och är riktad direkt till svenska ungdomar som vill läsa till läkare. De sista åren av utbildningen praktiserar studenterna på sjukhus i USA eller England. Med ungdomar som är i den ålder när man skaffar sig familj och barn så förekommer det säkerligen ofta att de binder sig i dessa länder, där löneläget för läkare är betydligt högre än i Sverige.

Trafiken av studiehungriga svenskar till andra länder samt importen av läkare med utländsk härkomst medför att hälften av de läkare som idag får legitimation för yrket i Sverige har skaffat sig utbildningen utomlands. Det är en sensationellt hög siffra! Jag vill till och med påstå att den speglar en helt osund situation.

Den underdimensionerade svenska läkarutbildningen är ett svek mot dagens svenska ungdomar. Alltför många begåvade personer hindras från att bli verksamma inom sitt drömyrke. Det är dessutom inte meningen att man skall behöva utnyttja utbildningar utomlands för att reparera bristen på utbildningsplatser här. Framför allt inte när behovet av läkare här hemma är så stort. Utländska universitet börjar till sist inse att detta är en lukrativ verksamhet. Att sätta upp en business kring det hela är ingen dum affär. En business som inte är möjlig i Sverige av legala skäl.

Vem har ansvaret? Det är sant att behovet av läkare i Sverige har ökat snabbt, kanske snabbare än vad myndigheterna trott. Men ingen reaktion tycks följa av att hälften av de nya legitimationerna ges till personer med utbildning utomlands. Sveriges Läkarförbund har varit en återhållande kraft vad gäller en utökning av läkarutbildningen. Där är rädslan för arbetslöshet stor. Att det är brist på arbetskraft bättrar istället på möjligheterna till att driva upp löneläget.

Jag anser att varje land har ett ansvar för att bli självförsörjande på kvalificerad arbetskraft. Det gäller läkare, ingenjörer och många andra yrkesgrupper. Det är dålig solidaritet mot de baltiska länderna när bl.a. Sverige dränerar deras arbetsmarknad på utbildade läkare. Det är orättvist mot dagens svenska ungdomar att hindra dem från att få sitt drömyrke när deras insatser uppenbarligen behövs här. Ingen av dem som lägger ner en smärre förmögenhet på att studera utomlands lär behöva vara orolig för att få jobb som läkare om de väljer att återvända till Sverige. Men utbildningen borde de ha fått här.

 

Åter till Index-sidan