Robert Hahn: liten bild

Robert Hahn:

Mina bästa bloggar

 

 

Förnuftet, tron och sanningen

December 2010

Människan kan ha vetenskapliga, förnuftsmässiga och andliga utgångspunkter för sina resonemang. Bäst är att kunna växla mellan alla tre synsätten beroende vilken fråga man ställs inför. De flesta försöker dock använda ett av dem på alla sorters frågeställningar utan att förstå riskerna som följer av sådan enögdhet. Vanligast är människor inte alls klarar av att hantera andliga synsätt, vilket sammanhör med vår tidsepok. Det näst vanliga är att man tror att vetenskapliga frågor kan lösas med förnuft, eller att man inte förstår i vilken grad förnuft använts för att tolka vetenskapliga fynd. Bloggen ger några roande exempel på hur tokigt det kan bli när man använt förnuft för att tolka verkligheten.
.
I de diskussioner vi haft under hösten 2010 har jag menat att om man skall vara vetenskaplig så skall man vara det också. Det innebär att man försöker motverka amatörism och tyckande genom att faktiskt ärligt (och helst något ödmjukt) söka den vetenskapliga sanningen. I det sökandet ingår att vara nyfiken och kunna lyssna.

Skall man vara skeptiker (vilket inte alls är fel) skall man vara det också. Det betyder att man även är skeptiskt till sina egna källor och undersöker om de håller måttet. Man skall inte vara skeptiskt till ditt eller datt bara för att ledarna i en skeptikerförening säger si eller så. Skepticism bygger på förnuft och används ofta för att tolka vetenskapliga fynd och göra dem logiska. Man skall försöka göra sig själv medveten om graden av förnuftstänkande som blandats in i varje presentationen av vetenskapliga fynd. Ju mer förnuft, desto mer spekulativt.

Jag högaktar skeptiker som tänker självständigt, har en sökande attityd, och har ett visst mått av ödmjukhet (det måste man ha, för sanningen hittar man sällan med en gång). Jag högaktar också dem som har förmågan att se saker och ting från mer än ett håll.

Andlighet bygger på känsla. Den har andra förutsättningar och följer helt andra regler än vetenskap och skepticism. Bra andliga tankar tilltalar vår intuition. Den som lär ut något som känns rätt för oss människor kan få andra att lyssna. Ni som vill se testa själva kan läsa min fru Marie-Louises andliga julseans som jag just lagt ut på vår hemsida. Det här fick hon in i huvudet samtidigt som hon lagade julmat och radion var på. Nedkrafsade ord på en lapp – absolut ingen planering eller egen eftertanke, men väldigt fint tycker jag. Till skillnad från vetenskap kan ingen här säga vad som är rätt och fel i objektiv bemärkelse.

Samma person kan använda både vetenskapliga, förnuftiga och andliga resonemang så länge man är medveten om sin utgångspunkt i varje given situation. Det ena utesluter inte det andra, och alla tre säger på sitt eget sätt mycket om vilka vi själva och omvärlden egentligen är.

Många har tyvärr svårt för att använda mer än en utgångspunkt. Det är en personlig begränsning. Vanligast är man är helt oförmögen att hantera andliga resonemang. Det problemet hör samman med vår tidsepok. Men det finns också förnuftstroende som inte kan se vilket överlägset verktyg vi har i vetenskapen.

Många skeptiker som skrivit till min blogg har exempelvis framfört att man kan förstå vad som är rätt med hjälp av sitt förnuft. Man behöver inte ens vara vetenskaplig, och de som använder förnuftet kan till och med övertrumfa vetenskapsmännen. Ett aktuellt exempel är Michael Eriksson i sin blogg här på WordPress.
Ett av många gamla exempel är Anders Hovmöllers första kommentar efter den här bloggen.

Vetenskapen övertrumfar dock förnuftet förutsatt att man är kompetent att hantera vetenskapen. Alla är inte det, och då måste man lyssna på dem som vet istället för dem som tror och tycker. Många frågor som vi diskuterat denna höst, bland annat värderingen av alternativmedicin, är synnerligen komplicerade frågor om hur man skall läsa och tolka vetenskapliga studier. Där räcker inte alls tyckande och amatörism.

Förnuftet har en lägre dignitet än vetenskap därför att den kan leda oss helt fel. Förnuftet kräver nämligen korrekta referensramar. Utvecklingen och tidens tand utvisar tyvärr ibland att referensramarna vi en gång haft varit är helt felaktiga.

 

Annika Dahlqvist en "förvillare?"

December 2009

Annika Dahlqvists utnämning till Årets Förvillare vill ha yrkesförbud Annika Dahlqvist "fettdoktorn" har fått föreningen Vetenskap och folkbildnings (VoF) antipris för förvillande verksamhet. Det är riktigt att hon tagit ställning i frågor som avviker från myndigheters rekommendationer. Men saknar Dahlqvist helt underlag för sina påståenden? Det är den vetenskapliga kvaliteten i argumenten som avgör om något är "vetenskapligt" eller ej, Och det har VoF varken ambition eller kompetens till att avgöra.

Jag har läst i Expressen (29/12 2009) att doktor Annika Dahlqvist utsetts till Årets Förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Hon har ju varit en föregångare när det gäller synen på kost och kroppsvikt. Dahlqvist har stött sig med många i det medicinska etablissemanget men tycks, vad jag kan se just nu, till slut få rätt. En modigare person får man leta efter. Jag har länge argumenterat för att VoF är en tyckarförening som inte alls är särskilt vetenskaplig. Man dras med etiska problem och blandar flitigt samman sunt förnuft med vetenskap. Man blandar också samman myndigheters bedömningar med vetenskapliga resultat och diskussioner. Ofta måste myndigheters beslut grundas på vetenskapliga frågor som ej är slutgiltigt besvarade. Det betyder inte automatiskt att man är ovetenskaplig om man uttrycker en avvikande uppfattning. Om man är ovetenskaplig eller inte måste istället grundas på kvaliteten och bärigheten i de egna argumenten.

Det Dahlqvist kritiseras för, att hon inte tillstyrker massvaccination mot svininfluensa, är en vetenskaplig diskussion som inte kan anses vara avslutad. I Läkartidningen varnade en professor i miljömedicin för kvicksilvret som används som tillsats i vaccinet. Myndigheterna ger svar, men har de rätt? Ja, det är möjligt. Man kan faktiskt inte helt säkert säga vem som har rätt och vem som har fel. Men för den skull är professor emeritus Maths Berlin, som varnar för kvicksilvret, ingen "förvillare". Han tar en ståndpunkt i en vetenskaplig diskussion. Att säga att någon är en "förvillare" inom vetenskapen borde inte vara liktydigt med att man tagit en annan ståndpunkt än vad myndigheterna gör. Därmed inte sagt att jag tycker att Läkemedelsverket tagit ett felaktigt beslut. Men vetenskapligt sett har massvaccinationen varit kontroversiell. Detta är fråga om en sammanvägning av tilltänkt nytta och risk. Något exakt vetenskapligt svar finns ännu inte bl.a. för att erfarenhet av vaccinets långtidseffekter saknas. Annika Dahlqvist är i gott sällskap - många andra kända läkare har också ställt sig tveksamma till massvaccination, t.ex. Sven Britton och Göran Sjönell.

Vad VoF däremot säger ter sig fullständigt ovetenskapligt. Jag hörde just en debatt på TV mellan Annika Dahlqvist och VoFs ordförande Hanno Essén. Den senare framförde att vaccination är okontroversiellt därför att det använts i 100 år. Det är lika dumt som att påstå att alla mediciner är ofarliga för att Bamyl är ofarligt, eller för de använts under lång tid. Här är det inte tal om någon individuell bedömning av preparaten eller vaccinerna! Alla vacciner dras över en kam som om de vore jämbördiga. Är Hanno Essén kunnig, eller? Han är ordförande i föreningen VoF men med sådana påståenden är man faktiskt en förvillare. VoFs verksamhet kryllar av dylika ovetenskapliga påståenden. Inom parentes kan det dessutom sägas att vaccinationer använts sedan 1796, alltså i över 200 år.

I artikeln i Expressen den 29/12 säger VoFs sekreterare, Aija Sadurskis, som är verksam på Högskoleverket (aija.sadurskis@hsv.se), att priset "Årets Förvillare"inte är tänkt att såra någon. Jo, det är just vad det är. Det finns inget annat skäl till att sprida pressmeddelanden över hela landet om en "förvillare" än att man offentligt vill skämma ut och skada en namngiven person. Jag har själv talat med flera individer som tidigare fått utmärkelsen, och den har definitivt påverkat deras liv i mycket negativ riktning. VoF har inte gjort någon uppföljning av dessa effekter, vilket belyser en brist på etiskt förhållningssätt i deras verksamhet. Man tycks tro att det är en bagatell. I själva verket är uppsåtet bakom denna utmärkelse klart illvilligt. Dahlqvist har utmanat myndigheters rekommendationer och/eller delar dem inte, men det har många gjort.

Beslutet om man skall utföra mammografi eller inte är exempelvis en mycket komplicerad historia. Enda sättet att utröna vad som är rätt eller fel är genom en akademisk process, och någon sådan har inte VoF. Man saknar tillgång till medicinsk expertis med tillräcklig kompetens för att bedöma dessa frågor. Det finns ytterligare ett krav som måste uppfyllas för att en bedömning skall anses vara "vetenskaplig" och det är att sammanvägningen av argument för/emot skall göras av personer som saknar personligt intresse av utfallet. Det kravet uppfylls inte heller här. VoF har i många sammanhang visat att man mest av allt vill stadfästa och försvara myndigheters intressen och det akademiska etablissemangets åsikter. Så långt räcker orken alltså - man klarar av är att se att Dahlqvists uppfattning inte stämmer överens med myndigheters rekommendationer. Så är fallet, och det räcker för VoF. Men en djupare analys saknas och en akademisk process saknas. Min erfarenhet av VoF säger mig att en djupare och mer vetenskaplig genomgång av frågorna inte ens existerar. Detta ör ju en tyckar-förening. Än mindre förstår man vad som är till gagn för samhällsdebatten. Utan Dahlqvists utmaningar hade vi förmodligen fortfarande trott att en kolhydratrik kost är bäst för hälsan. Och det finns få medicinska samband som är bättre belagda än det mellan övervikt och dålig hälsa (högt blodtryck, höftledsförslitning, hjärtproblem etc.). Och sambandet mellan kost och cancer - jag har just läst på nätet att det finns flera studier som visar att kolhydratrik kost ökar risken för olika former av cancer. Är frågan avgjord - ja, VoF anser det, och den slutsatsen har man kommit fram till utan att ha gjort någon egen analys. De flesta andra mer seriösa vetenskapsmän med medicinsk kompetens anser nog inte det. Viktigast här är att Dahlqvist faktiskt har stöd för sitt påstående.

Jag försvarar inte allt som Annika Dahlqvist sagt och gjort, men jag anser att föreningen VoF silar mygg och sväljer kameler. Man punktmarkerar personer man inte tycker om och följer deras verksamhet för att slå till när något som kan möjligen uppfattas som ovetenskapligt kommer fram. Däremot lämnar man därhän stora företag som i berått mod lurar folk för att tjäna pengar. Det må gälla skönhetsmedel som tar bort rynkor och lovar allehanda fantastiska effekter. Om någon borde utnämts till Årets Förvillare just i år så är det Livsmedelsverket som gett oss felaktiga kostrekommendationer i 30 år. Men där jobbar förstås Åke Bruce, sedan länge en tongivande kraft inom VoF. Nej, det är tänkarna, de intellektuella personerna, som VoF skräms av och vill tillrättavisa. Många lånar sig tyvärr till VoFs verksamhet. Här skall, som avslutning, ges två exempel:

1. Flera universitet, bl.a. Stockholms Universitet, kurser om vetenskaplighet där enbart VoFs material och föreläsare används. Prata om brist på allsidighet! 2. VoFs ordförande brukar så småningom, efter några års tjänst, väljas in i Kungl. Vetenskapakademin, till vilket föreningen har starka band. Nyligen gällde det VoFs grundare Sven Ove Hansson vars kamp för "vetenskaplighet" lyftes fram i motiveringen. Det är dock i mångt och mycket Hanssons marxistiska och elitistiska värderingar (bl.a. om att meningståndare är "ogräs") som skapat ett så illvilligt och oakademiskt verksamhetsmönster inom VoF. De borde tas fram och belysas offentligt.

 

 

September 2010

Känd "humanist" vill ha yrkesförbud

Hans Iwan Bratts fascistiska åsikter

Föreningen Humanisterna är en aktivistgrupp mot andlighet och religion. Men vill man ha ett likriktat samhälle när det gäller trosuppfattningar? Nej, skriver ordföranden Christer SturmarkDN debatt i Dagens Nyheter den 14 september som svar på just ett sådant påstående från forskaren Elisabeth Gerle. Humanisternas löfte om att man vill ha ett mångkulturellt samhälle är dock ett löfte som snabbt visar sig vara ihåligt.

Sturmark skriver att Humanisterna eftersträvar ett ”öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad”. Den bilden av föreningens ideologi vill man sprida – frihet att tro utan rädsla och utan risk för repressalier. Man behöver dock inte gå särskilt långt för att se att tankens frihet kan få katastrofala konsekvenser för den som enskilde om Humanisterna finge råda.

Hans Iwan Bratt är en tongivande person inom föreningen. Han har haft många uppdrag som Humanist och bland annat varit vice ordförande. Hans Iwan Bratt skriver på sin blogg på Wordpress att jag borde fråntas mitt jobb som chef för forskningen på Södersjukhuset. Skälet är enbart min andliga trosuppfattning, vilken Bratt själv inte sympatiserar med. Den är blivit känd genom att jag medverkat till att ge ut fyra andliga böcker. I Humanisternas värld är det uppenbarligen så att man kan få ha vilken trosuppfattning man vill bara man håller tyst om den. Men inte nog med det. Bratt menar att den som tror på reinkarnation (återfödelse) inte skall få vara vara verksam narkosläkare. Och den som sympatiserar med Jehovas vittnen skall inte få bli kirurg. Resultatet av dessa idéer kommer självklart inte att bli ett öppet samhälle där tanken och tron är fri. De kommer istället att skapa ett repressivt samhälle där ingen vågar tro och tycka öppet. Alla med andlig tro kommer att tystna. Andliga böcker kan framför allt inte att skrivas av offentliganställda.

Christer Sturmarks text på DN debatt ger en sannolik förklaring till Bratts ställningstaganden. Humanisterna dyrkar den klara tanken. Man vill bekämpa tankegångar som är ”filosofiskt ohållbara och grumligt tänkta.” utan vill alltså ha ett samhälle uppbyggt på logik och sunt förnuft. Ett problem är förstås att ingen andlig trosuppfattning bygger på sunt förnuft. Alla har uppstått genom helt andra mekanismer. Däremot är vår tids religion, vetenskapstron, framsprungen ur förhoppningen att man kan bygga upp en världsbild kring vetenskapens resultat. Ett exempel: enligt vetenskapens principer existerar bara det som kan bevisas med dess egna metoder. Alltså finns det inget liv efter döden. Just så tror Sturmark själv . Men hans uppfattning är vetenskapstro som bygger på samma sorts antaganden som vilken annan trosuppfattning som helst. Den har inget med sunt förnuft att göra. Det är bara en trosuppfattning bland många andra men uppenbarligen den som humanister av Hans Iwan Bratts kaliber vill skall genomsyra morgondagens samhälle. Vad är man då rädd för? Jag tycker att källan till Hans Iwan Bratts rädsla är uppenbar. Han tror att en troende person saknar förmåga kan skilja mellan samhällets normer, yrkets krav och mål och innehållet i sin personliga andliga filosofi. Bratt vill inte att en person som tror på återfödelse skall få vara narkosläkare därför att läkaren då antas vara orädd om sina patienters liv. Läkaren antas då resonera så att patientens död inte spelar någon roll eftersom han/hon ändå återföds.

Jag tror alltså att grunden till Bratts rädslor är denna typ av grava vanföreställningar. På samma sätt antas patientens liv vara oviktigt för den kirurg som sympatiserar med Jehovas vittnen. Nu är det i princip alltid narkosläkaren som ordinerar blod i anslutning till operationer, men det vet inte Hans Iwan Bratt. Men så här fungerar saken – om patienten motsätter sig blodgivning ,och efter att ha blivit informerats om konsekvenserna signerar papper på detta, så ges inget blod. Annars ger det alltid enligt gängse principer. Vid kirurgi på omyndiga gäller särskilda regler. Läkarens privata åsikt om detta har inget med saken att göra. Men varför skall jag då få sparken från mitt jobb som chef för forskning på Södersjukhuset (ett jobb som jag ändå inte längre har). Den enda orsak jag kan tänka mig är att Hans Iwan Bratt tror att andliga tankar, som han själv tycker är knasiga, per automatik medför att jag är knasig för övrigt. Om så är fallet har han förstås ingen aning om, men hans rädsla är så stor att han ändå vill ge nog sparken så att säga för säkerhets skull. Bevisen om att mina tankar är klara på jobbet är dock många – jag blev professor på Karolinska institutet vid 43 års ålder och har idag skrivit mest forskning inom anestesi- och intensivvård i hela Sverige. Jag driver forskningsprojekt på fem olika sjukhus mellan Linköping och Stockholm. Men det hjälper inte mot Hans Iwan Bratts rädsla, för han är rädd – rejält rädd för tankar som bygger på annat än vetenskap eller förnuft. Han kräver att tankarna skall vara klara och logiska, allt enligt hans egen måttstock. Den som inte motsvarar förväntningarna bör utmanövreras från yrken som samhällets kostat på enorma summor för att utbilda dem till. Varje människa har ett liv på jobbet och ett annat hemma. I Humanisternas värld skall båda grundas på logik och sunt förnuft, i alla fall om du skall få ha kvar ett mer kvalificerat offentligt jobb. Jag tror inte att ett sådant samhälle kan existera. Bygger ditt familjeliv på sunt förnuft? Är det resultatet av en vetenskaplig undersökning? Bygger det på filosofiskt klara tankar? Man behöver inte fundera så länge för att inse att dessa förväntningar är rätt larviga. Mindre glättigt kan man hävda att de fascistiska. För det är just det som fascismen var och är – rädd för människor med ”fel” tankar. Få humanister vet egentligen vilka delar av ateismens världsbild som är byggd på vetenskap och vad som fyllts på med logiskt tänkande och sunt förnuft. I så fall skulle det vara roande att fundera på vad en humanist skulle ha upplevt som knaseri för 200 år sedan. Är det ”rimligt” att kunna lyfta på en telefonlur när som helst och prata med någon på andra sidan jorden? Var det filosofiskt rimligt att kunna se levande bilder på TV var som helst, och dessutom kunna växla mellan 50 kanaler? Jag anser att olämpligheten att utföra ett visst yrke skall grundas på vad man gör och inte vad man tror. Denna uppfattning är också fast förankrad i vår svenska lagstiftning. Som tur är har föreningen Humanisterna inte sammanställt den – tur för alla oss som faktiskt vill ha frihet att tycka och tro som vi vill. Men kan det komma att ändras? När jag på söndagskvällen den 19 september skall avge min röst i riksdagsvalet ser jag, till min förvåning, att Christer Sturmark står som riksdagskandidat för Folkpartiet. Plats Nummer 17 innebär en god chans att komma in i riksdagen. Det betyder att ett hårt arbete kommer att läggas ner på att få oss att tänka logiskt i frågor som inte bygger på logik, nämligen emotionella och andliga spörsmål. Christer Sturmark erkänner också på sin hemsida att han inte kommer att jobba som en vanlig riksdagsman utan lägga krutet på just dessa frågor. Hans Iwan Bratt stoltserar också med att vara liberal. Slår man upp honom honom på nätet så visar det sig att Bratt är en av de betrodda, en av dem som engagerar sig i politiken för folkpartiet på sin hemort Danderyd. Hans Iwan Bratt vill ha yrkesförbud på grund av åsikter, tankar och ideologi. Det är en fascistisk åsikt. Jag har tidigare upplyst högre ansvariga i folkpartiet om Bratts öppna fascism, men ledningens verkade inte tycka att dessa åsikter är särskilt märkvärdiga. Liberalerna saknar alltså filter för flagranta fascistiska ställningstaganden. Som jag tidigare argumenterat så kan beteckningen "liberal" betyda precis vad som helst. Aldrig mer folkpartiet för mig.

Dagen efter författandet av denna blogg läser jag i Läkartidningen Nr 38 att en visar engelsk undersökning av 3,700 läkare visar att de med stark religiös övertygelse snarast är mindre benägna än andra att fatta beslut som påskyndar döden, med vilken menas bl.a. att avbryta aktiv behandling. Artikel har publicerats i tidskriften Journal of Medical Ethics. Det betyder att Hans Iwan Bratts oro för att religiösa doktorer skall ta livet av honom - för något annat skäl till att resonera som han gör kan jag inte finna - kanske kommer att vändas i sin motsats. Med andra ord kan religiösa doktorer snarast att vara för nitiska med att hålla honom vid liv. Ja, det här visar hur svårt det kan bli när man inte vet men ändå är bergsäker på att förnuftet leder en rätt.

 

Augusti 2010

Forskningfusk i stöpsleven

Johan Thyberg är professor i cell- och molekylärbiologi på Karolinska institutet (KI). För 6 år sedan blev han riksbekant för sin kritik av det stora intresse för att bilda privata företag som genomsyrade hans arbetsplats. Thyberg fortsätter sin granskning av den akademiska världen i en intressant bok Rättsövergrepp eller forskningsfusk. Den handlar om ett fall av ”oredlighet” som under fyra år var föremål för utredning av KI och Vetenskapsrådet (VR).

I centrum står smärtfysiologen Thomas Lundeberg, en man i karriären med flera doktorander, företag och patent. När Lundeberg blev professor i början av 2000-talet började en forskningskollega och affärspartner att driva en anklagelsekampanj mot honom och mot flera av hans doktorander. Thyberg redogör för turerna i denna historia, som flera gånger kommenterades i pressen. Lundeberg blev till slut fälld av både KI och VR för ”oredlighet”, vilket medförde att han idag i praktiken har yrkesförbud som forskare. Boken börjar med att berätta hur kändisar som Mendel, Darwin, Pasteur och Freud delvis fuskade i sin forskning, åtminstonde enligt dagens kriterier. Därefter sätts scenen för Lundeberg-fallet med en beskrivning av huvudpersonerna och en till synes ändlös flod av anklagelser, skrivelser och polisanmälningar. Thyberg tar också upp vad som hänt med de inblandade efter VRs och KIs ”domar” år 2006.

Bokens stomme är en generös redovisning av fakta. Thyberg har verkligen ansträngt sig för att få fram alla papper. Hans långa erfarenhet från den akademiska världen har också varit helt nödvändig för att göra meningsfulla tolkningar av materialet. Det är ingen hemlighet att författaren tar Lundebergs parti. Han menar att utredningarna kring honom inte var objektiva. Detta gör att jag känner en önskan att även få höra den ”andra sidans” version. Thybergs redovisning är dock så övertygande att det lär bli svårt att vända på historien. Det bästa med boken är att den väcker ett antal principiella frågor. Ett exempel är vem som egentligen är ansvarig för att etiktillstånd för djurförsök finns. Lundeberg fälldes för frånvaro av tillstånd trots att han befann sig i experimentens periferi. Doktoranden som genomförde försöken samt dennes handledare gick däremot fria. Ett annat exempel är att Lundeberg sades ha plagierat någon annans vetenskapliga text i en patentbeskrivning. En publicerad text är dock allmängods och borde därför kunna användas i en dylik affärshandling, som ju inte ens har någon namngiven författare. Kan man fällas för plagiat av en text som ens egen doktorand aldrig publicerade? Det blev Lundeberg, trots att den opublicerade texten inte kunde dateras. Vem hade egentligen plagierat vem? Både KI och VR tyckte att det är dubbelpublicering att upprepa ett arbetes metodbeskrivning. Det tycker varken Thyberg eller jag. Om precis samma metoder använts är det snarast klargörande om texterna också är identiska.

En svår belastning för Lundeberg var att protokoll från många försök inte kunde uppvisas. De kasserades i samband med byggnadsarbeten på hans institution. Ja, den som genomförde kassationen bör förstås stå till svars för den fadäsen. Ett sista exempel är att Lundeberg antogs ha fabricerat resultat då hans försöksmodell för injektioner i käkleden på råtta bedömdes vara tekniskt ogenomförbar. Två professorer från hans institution prövade då själva modellen. De fann att den visst fungerar. Flera forskare i andra delar av världen har under åren som gått tagit upp modellen och till och med bekräftat Lundebergs resultat. Ja, så här lunkar det på. Mot slutet av boken undrar läsaren om Lundeberg gjort sig skyldig till något alls. Thyberg menar Lundeberg aldrig hade blivit fälld i en svensk domstol. Intressant nog försökte han faktiskt få sin sak prövad juridiskt. Det visade sig dock vara omöjligt. Två domstolar tyckte nämligen att KIs och VRs uttalanden inte utgjorde något ingrepp i hans privata eller ekonomiska förhållanden. Så lite förståelse har alltså samhället för den katastrof som det innebär att två myndigheter offentligt utpekar en som forskningsfuskare. Rättsövergrepp eller forskningsfusk riktar sig främst till läkare som är verksamma inom akademisk forskning. Boken har övertygat mig om att misstänkt forskningsfusk bör utredas snabbare och på ett sätt som bättre tillgodoser rättstryggheten i processen.

 

September 2010

Föreningen VoF i valrörelsen

Föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) blandar sig i valrörelsen genom att på DN Debatt den 7/9 namnge politiker som stött alternativa behandlingsmetoder inom sjukvården. Budskapet är att läsaren i det politiska valet om 10 dagar absolut inte skall rösta på just dess politiker då de vill ge skattepengar till verkningslösa behandlingar.Artikeln går också till storms mot den alternativmedicinska verksamheten på Vidarkliniken söder om Stockholm.

VoF har länge önskat att Vidarkliniken skall bort. Det finns två detaljer i artikeln jag inte tycker om. Det första är ingen av medlemmarna i VoFs styrelse, som signerat insändaren, är läkare. Det stärker inte tilltron till det som skrivs. Att gå över sina gränser och diskutera områden där man saknar äkta sakkunskap är tyvärr regel i VoFs verksamhet. Argumentet mot homeopati skulle vara verkningslöst för att det är så utspätt är exempelvis ett dåligt drag. Här är det nästan alltid fråga om en spädning på 4-6 gånger och läkemedel kan ha effekt även i mycket låga koncentrationer. Man kan inte heller - som beskrivs i artikeln på DN Debatt - använda en medveten överdosering av en ospecificerad blandning homeopatika för att bevisa att de är verkningslösa. För att utröna om homeopati fungerar måste man istället använda sunda argument och förlita sig på konventionella läkemedelsprövningar. Den andra detaljen jag inte tycker om är att berätta om en enskild persons upplevelse och erfarenhet när man diskuterar en allmän företeelse. All medicinsk behandling kan brukas och missbrukas, och för att finna skolmedicinska terapier som hanterats illa behöver man inte leta särskilt länge. Men jag måste också ge VoF rätt. Jag tycker inte heller att man skall ge medicinsk behandling som är helt verkningslös. Jag vet att det finns en rik och omfattande litteratur om alternativ medicin, och den är jag inte fullgott insatt i. Däremot vet jag att VoF är en kamporganisation som utan dåligt samvete är i stånd att selektera information så att den passar de egna åsikterna. Det finns ingen som helst anledning att tro på föreningens slutsatser om vad som är vetenskapligt och inte. Låt oss för enkelhetens skull anta att all alternativ medicin är overksam vid en klassisk dubbel-blind-prövning av samma typ som man testar mediciner med. Är den då meningslös? En annan, och ännu mer relevant fråga, är om sjukvård på Vidarkliniken är förkastlig för att alternativ medicin är en del av den terapi som erbjuds. Här måste vi diskutera fenomenet placebo.

Människan har självläkande mekanismer som är mer eller mindre aktiva beroende på hur vi mår. En sjuk människa som blir respektfullt behandlad, noga undersökt, får näringsriktig mat, vistas i en vacker miljö och aktiveras på ett kreativt sätt har betydligt bättre odds än en som stängts in i en mörk fängelsehåla eller dumpats ensam på en öde ö. Om han/hon tror att läkning är på gång så blir utfallet ännu bättre. Kvaliteten på kontakten med en terapeut har också stor betydelse för läkningen. På Hippokrates tid och under tuberkulosens decennier var förståelsen för miljöns, livsrytmens och terapeutens betydelse för människans läkning mycket stor. Men från och med penicillinets intåg på 1940-talet har en omsvängning ägt rum. Idag är det Pillret som avgör allt. Allt som sker utöver Pillret tillskrivs bara en placeboeffekt som uträknas som bluff eller inbillning. Självläkande mekanismer är olika effektiva vid olika sjukdomar. Behandling av smärta har en hög placeboeffekt, kanske 30-40%, medan epilepsi har nästan 0%. Femton års klinisk erfarenhet som narkosläkare har exempelvis visat mig att människors smärta ökar avsevärt om de är rädda. En lugnande röst kan betyda otroligt mycket. Jag kan tro att komplexa tillstånd med rubbade kroppsfunktioner, där vanlig läkarvård inte givit önskad effekt, kan vara behäftad med mycket hög placeboeffekt.

Läkarvetenskapens syn på placeboeffekten är dock ganska tråkig. Den som medvetet eller omedvetet utnyttjar placeboeffekten i sin terapi anses vara en bluffmakare. Medicinens mål är att dissekera ner alla terapeutiska detaljer till små delar där Pillret står i absolut centrum. Erfarna läkare begriper dock att detta bara är en del av sanningen. Vad som sker i övrigt i människans liv och i terapins spår har synnerligen hög relevans både för sjukdomars uppkomst och för dess läkning. Vidarklinikens uppvisar mycket god statistik på att deras patienter är nöjda och blir friskare.. Annars skulle den inte finnas kvar. Låt oss nu ta ett exempel: de behandlar en sorts sjukdom med 50% framgång. Om patienten inte lades in på Vidarklinken skulle läkningen bara vara 10%. Har behandlingen då ett värde? Tyvärr, enligt traditionellt medicinskt synsätt så skall den behandlingen inte få ges, trots att helheten fungerar. Föreningen VoF menar att statsbidrag därför inte skall utgå. Anledning är att du inte kan bevisa vilken komponent i helheten som ger läkning. Sunda förnuftet säger att ett sådant synsätt knappast ligger i de sjuka människornas intresse. Men så är det. All sjukvård i Sverige hyllar Pillret och alternativa synsätt är synnerligen få. Vidarkliniken är nästan den ende seriösa spelaren på den alternativa planhalvan. Deras verksamhet borde redovisas genom att den sammantagna effekten av deras vård beskrivs. Fungerar den eller inte? Blir patienterna bättre? För vetenskapen är komponenternas viktigast, men för patienten är det viktiga att bli frisk. Jag hoppas att värdet i människans självläkande mekanismer i framtiden skall kunna utrönas bättre genom klassisk medicinsk forskning. Alla är ense om att de finns. Men att kalla dem inbillning och bluff lockar knappast någon till att rikta sin nyfikenhet åt det hållet. Läs VoFs artikel i DN

 

Augusti 2010

Jesper Jerkerts tveksamma vetenskap

Jesper Jerkert är en musikforskare. Han har som engagerat sig djupt i att kritisera andra som inte tänker på samma sätt som han själv. Detta intresse odlar han inom ramen för föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) där Jesper Jerkert till och med varit ordförande. Vi skall nu titta lite närmare på hur Jesper Jerkert själv beter sig på den vetenskapliga arenan. Där finns nämligen mycket i övrigt att önska.

Jerkert var ensam redaktör för en bok med titeln Fakta eller fantasier som utgavs på Leopard förlag 2007. Det är en antologi med kapitel som tidigare publicerats i VoFs medlemstidning eller på annat sätt spritts genom föreningens försorg. Jag fick möjlighet att recensera denna bok i Läkartidningen. Vissa kapitel var underhållande att läsa, såsom Hanno Esséns kapitel om currykryss och fysikens lagar. Om hans slutsatser är korrekta kan jag dock inte svara på då jag inte är fysiker. Men det var intressant läsning. Andra kapitlet, såsom de Jerkert Jerkert själv skrivit, var dock mer uppenbart rena dravlet. Jerkert beskrev t.ex. hur han avslöjade ett spekulativt och mytiskt påstående om musik. Hans skollärare i religion påstod att när man sjunger stavelsen ”aum” så hamnar man alltid på tonen ”a” i skalan. Hela klassen sjöng med i ”aum”, men vid en kontroll visade det sig att tonen var ett ”giss”. Aha, tänkte Jerkert, bluff alltså, och mystiken försvann.

Jerkert borde ha talat om för oss hur han kontrollerade tonen. ”Giss” är ju bara en halv ton under ”a”, alltså minsta möjliga avstånd i skalan. Tonerna kan alltså inte ligga närmare varandra utan att vara identiska. Användes ett piano för att kontrollera tonen så räcker det med att pianot var ostämt för att man skall förväxla tonen ”a” med ”giss”. Det här är ett exempel på ett dåligt vetenskapligt resonemang. Jerkert Jerkert framställer sin insikt med självklar säkerhet till sina läsare, som i 9 fall av 10 säkert tror att han har rätt - särskilt om man inte vet så mycket om musik. Men Jerkert Jerkerts påstående kan faktiskt precis lika gärna felaktigt som korrekt. För att utesluta musiklärarens påstående måste man vara betydligt mer noggrann, särskilt om man lämnat underhållningslitteraturens och de obestyrkta påståendenas värld för att stå med båda fötterna i vetenskapen. Och det ju precis vad boken Fakta eller fantasier säger sig ha gjort.

Ännu mer blottlagda blir Jerkert Jerkerts pseudovetenskapliga påståenden i sitt kapitel om spiritualistiska mediers arbetssätt. De jämförs med trollkarlar som utövar illusionstrick med hjälp av t.ex. visselpipor och hemliga signaler. Jesper Jerkert vill ge sken av att det äntligen klarlagts hur medier arbetar. För att ”bevisa” sina teser framför han lösryckta citat ur engelska och amerikanska böcker. Men många klena och spekulativa bevis, som mest består av personers åsikter, kan aldrig bli ett starkt bevis. Det borde Jesper Jerkert ha förklarat för läsekretsen, som främst består av en allmänhet som behöver "folkbildas" i vetenskapligt tänkande och knappast kan inse sådant på egen hand. Om Jesper Jerkert vore helt ärlig så borde han istället erkänna att han inte har den blekaste aning om hur medier arbetar. Jesper Jerkert påstår att han vet, och det påståendet gör han i vetenskapens namn. Mer uppenbar pseudovetenskap får man leta efter.

Min uppgift i Läkartidningen var dock att bedöma de kapitel som handlade om medicin, och de var väldigt många – halva boken. Tyvärr fanns en hel del att anmärka på. Skribenterna, varav ingen var aktiv forskare eller ens aktivt verksamma läkare, framförde här mycket bestämda synpunkter på allt möjligt, ofta i en cynisk och raljerande ton. Ett exempel var Carl-Johan Göthe som gjorde narr av människor med sjukdomar som ansågs ha ”psykogen smittsamhet”. Mellan raderna ges budskapet att folk inbillar sig att de är sjuka, och det är orsaken till bildskärmssjuka, musarm och elöverkänslighet. All sanering för att ta bort sjukdomsalstrande agens är förkastligt i dessa fall, summerar Göthe, en slutsats som sägs vara en ”dyrköpt erfarenhet”. Andra delar av boken motsäger varandra. Någon tycker att vi skall forska mer om alternativmedicin, en annan mindre. Sjukdomar blandas ihop. Jag kan inte undgå att påpeka felen och menar också att en del etiska tveksamheter finns. En professor anklagar en populärvetenskaplig författarinna för att vilja sprida allmänfarliga sjukdomar då hon poängterat dålig motståndskraft som en viktig orsak till att smittsamma sjukdomar sprids. Tja, den som misstror hennes påstående borde följa mig på en rond på en transplantationskirurgisk vårdavdelning. Där får patienterna dödliga infektioner av av mikroorganismer som normalt sett inte ger upphov till sjukdom alls. Bara den som själv inte sett sådant kan förbise motståndskraftens stora betydelse för uppkomst av sjukdom.

Reaktionen på min recension i Läkartidningen lät inte vänta på sig. Jesper Jerkert, som mer eller mindre haft som yrke att kritisera andra, visar sig själv inte tåla kritik. Han tål inte ens att få rena felaktigheter avslöjade. Först tycker att jag är olämplig som recensent då jag är medförfattare till en bok med andliga intervjuer som på några sidor handlar om sjukdomar. Att boken heter Klara svar från andevärlden och alltså är en andlig och inte en vetenskaplig bok tycks Jesper Jerkert inte förstå. Han försvarar till fullo påståendena om att vi har en författare i Sverige som med flit försöker sprida allmänfarliga sjukdomar. Att Jesper Jerkerts egna skribenter förväxlat sjukdomar berör han inte ens. Det tycks vara helt i sin ordning. Jesper Jerkert går hårt åt mitt påstående att VoFs kontaktperson om alternativmedicin, Dan Larhammar, i ett föredrag på Svenska Läkaresällskapet framfört åsikter som är rakt motsatta mot de som torgförs i boken Fakta eller fantasier. Sådant skapar förvirring om vad VoF egentligen står för. Jag förde noggranna anteckningar under Larhammars föredrag så jag vet vad som sades. Men istället för att lyssna på bandupptagningen från föredraget (en sådan görs alltid) påstår Jesper Jerkert att jag har fel därför att han vet vad Larhammar tycker. Att på fullt allvar föra ett sådant resonemang är ytterligare ett exempel på bristande vetenskaplig hållning. Jesper Jerkert får stöd av barnläkaren Mats Reimer, bloggare i Dagens Medicin, som inte oväntat visar sig vara VoF-medlem. Han anser att min recension borde försetts med jävsdeklaration och ursäktar fantastiskt nog att olika sjukdomar blandats ihop – namnen låter ändå så lika! Redaktionellt material har dock aldrig jävsdeklarationer. Dit hör ledare, recensioner och journalistiskt skrivna artiklar. Jäv brukar avse ekonomiska intressen och bindningar till företag som tjänar pengar på att en viss åsikt lanseras. Att man tidigare inte sympatiserat med den man skriver om har jag aldrig sett framfört som jäv. Bengt Holmqvist recenserade Bo Setterlinds årliga diktsamlingar under 25 år i Dagens Nyheter fastän han ogillade Setterlinds andliga intresse. Ingemar Glanzelius recenserade popkonserter i Dagens Nyheter under många år trots att alla visste att Jesper Jerkert själv bara lyssnade på jazz. Även om polariseringen oftast är mindre tydlig än i de exemplen så har recensenter alltid en uppfattning i förväg om det han skriver om.

Malörerna i Fakta och fantasier hade aldrig uppkommit om Jerkert delat rollen som Editor med en person som är aktiv forskare inom det medicinska området. Att han inte gjorde det vittnar om svårigheter att uppfatta gränser. Påståendet att Klara svar från andevärlden skulle vara ett vetenskapligt verk tyder på samma problem. Svårigheter att uppfatta gränser är faktiskt vanligt inom VoF. Jesper Jerkert delar den inte minst med Sven Ove Hansson, grundaren av VoF. Med dålig känsla för avgränsningar kan man uppfatta allt möjligt som pseuodvetenskap och dessutom själv skapa sådan. Ett annat exempel på dålig känsla för gränser är Jesper Jerkerts artikel om hur man slumpvis skall välja ut patienter ("randomisera") inom medicinsk forskning. Platsen för publikationen? Finast tänkbara - den tidning som Statens Beredning för Utvärdering av Medicinsk Forskning (SBU) skickar ut till hela läkarkåren. Felet i det hela är förstås att Jerkert aldrig själv sysslat med medicinsk forskning. Han har själv aldrig slumpvis utvalt patienter, och har alltså ingen praktisk erfarenhet i den konst han nu försöker lära ut till andra. Det hela blir då ett amatörjobb. För läkarkåren är detta bara löjligt, lika löjligt som att vem som helst försöker undervisa cancerläkare om vilka cellgifter de bör använda på sina patienter bara för att man läst en bok i ämnet.

Den svenska skeptikerrörelsen består främst av de närbesläktade föreningarna VoF och Humanisterna. Båda föreningarna arbetar med illusioner. VoF säger sig representera vetenskapen men i själva verket är föreningen inte alls särskilt vetenskaplig utan snarast en tyckarsmedja präglad av dataselektion, förvrängningar och gissningar. Hopp i logiken fylls igen med ord som "självklart" etc. för att illusionerna inte skall genomskådas. Humanisterna säger sig stå för religionsfrihet och fritt tänkande och har t o m ett förlag som heter ”Fri Tanke.” Men när mitt andliga intresse kommer upp i ljuset, bl.a. min tro på reinkarnation, så vill Hans Iwan Bratt, en ledande profil i Humanisterna, att jag skall få sparken från jobbet. Så fri är alltså tanken, och så nära är det till dubbelmoralen.

Läs artiklar om sambandet mellan undernäring och infektionssjukdomar 1 2 3 4 5

LÄS FLER BLOGGAR!